Socialdemokraterna har beställt en utredning av LO:s ekonomer. Den kallas för låglöneutredningen och konstaterar att inkomstklyftorna ökade under de socialdemokratiska regeringarna 1995-2006. Ensamstående mammor och unga mellan 20 och 24 år hör till dem som inte fått det bättre.
Bistert, måhända, för ett parti som påstår sig företräda just dessa svaga grupper.
Men ur ett nationalekonomiskt perspektiv är utvecklingen sund. Just bristen på inkomstskillnader var ett av Sveriges stora strukturproblem som växte fram under 1970- och 1980-talet. Det var en av flera pusselbitar som gjorde att den svenska tillväxten stannade av och vår ekonomi gick in i en djup kris. Inga inkomstskillnader betyder inga drivkrafter att jobba hårdare, prestera mer, utbilda sig och göra karriär. Ur ett nationellt perspektiv är det en katastrof - och den ekonomiska krisen kom också som ett brev på posten. Produktiviteten i den svenska ekonomin befann sig i fritt fall under 1980- och 1990-talet.
Att regeringarna under Göran Persson förde en politik som gjorde det möjligt för löneskillnaderna att öka en smula (märk väl, de är fortfarande mindre i Sverige än i något jämförbart land) var en välsignelse. Det var en nödvändig del av de reformer som fick vår ekonomi på rätt kurs igen.
Nu lovar Mona Sahlin att gå till val på att inkomstskillnaderna ska minska. Det är ett bädda för en katastrof, en ny kris som under början på 1990-talet.
Det viktiga för politiken kan inte vara att stirra sig blind på att vissa drar ifrån. Att vissa arbetar hårdare, presterar bättre och följaktligen tjänar mer är ofrånkomligt i en marknadsekonomi. Den mekanismen kan man inte ostraffat sätta ur spel.
Det viktiga måste vara att alla får det bättre, eller åtminstone fortsatt har det bra. Nästan alla svenskar fick det bättre under åren 1995-2006.
Vad är fel med det, Mona Sahlin?