MONA SAHLIN och hennes handplockade gäng av bleksiktiga ja-sägare sätter sig över allt vad partidemokratiska principer heter och väljer palatskuppen som arbetsmetod. Utan tillstymmelse till intern debatt proklamerar Sahlin att socialdemokraterna ingått registrerat partnerskap med miljöpartiet - på samma gång som vänsterpartiet avfärdas som alltför opålitligt och skumt att ha att göra med.
SAHLINS PALATSKUPP är ett desperat försök att framstå som handlingskraftig och statsmannaaktig i en tid av oro och instabilitet. Försöket slår slint, i stället reses frågetecken kring hennes omdöme och politiska fingerfärdighet. I ett avseende är strategin att knyta de gröna närmare till sig begriplig: Socialdemokraterna behöver inte oroa sig för att miljöpartiet kastar sig in i en hämningslös flirt med ett eller flera borgerliga partier, som efter valet 2002.
KUPPMAKERSKORNA Sahlin, Ulvskog m fl kastar vänsterpartiet på soptippen utan att ens undersöka förutsättningarna för ett omfattande samarbete mellan de tre oppositionspartierna. Och inte nog med det: Partimedlemmar och sympatisörer som efterfrågar detta samarbete behandlas som luft eller nyttiga idioter. I värsta fall resulterar den Sahlinska palatskuppen i att borgarna sitter kvar efter valet 2010.
BLOCKPOLITIKEN är cementerad. Förhoppningen att något av de borgerliga partierna ska bryta sig loss ur alliansgemenskapen och krypa i säng med s och mp är så naiv att klockorna stannar. Däremot kan och bör socialdemokrater och moderater träffa överenskommelser i strategiskt viktiga framtidsfrågor, typ energipolitiken. Men nej - så förnuftig lär politiken inte bli.