Ăven om hans rykte flĂ€ckats pĂ„ senare Ă„r genom korruptionsskandaler i kungafamiljen och ett personligt vidlyftigt leverne, sĂ„ förblir Juan Carlos en odiskutabel demokratisk hjĂ€lte i Europas moderna historia. Efter inbördeskriget pĂ„ 30-talet avskaffades den spanska monarkin av fascistdiktatorn Fransisco Franco, vars jĂ€rnhĂ„rda styre plĂ„gade landet i decennier. Men i slutet av 60-talet bestĂ€mde Franco att monarkin skulle Ă„terupprĂ€ttas efter hans död och prins Juan Carlos skulle dĂ„ bli statschef.
Tanken var att garantera det fascistiska tyranniets framtid i Spanien. Juan Carlos ruvade pÄ andra planer. NÀr Àntligen Franco lÀmnade jordelivet 1975, förklarade sig Juan Carlos som en konstitutionell monark utan politisk makt och verkade för en skyndsam demokratisering. TvÄ gÄnger, 1978 och 1981, försökte fascistiska militÀrer slÄ tillbaka för att restaurera diktaturen. Juan Carlos vÀgrade att ha nÄgot med kuppmakarna att göra och tog rakryggat parti för demokratin. Hans insatser tryggade Spaniens transformering frÄn en brutal förtryckarstat till ett normaliserat, fritt europeiskt land.
Exemplet Juan Carlos brukar ofta anvÀndas av rojalister som vill bevara kungahuset som en offentlig institution i samhÀllet. Den konstitutionella monarkin fungerar som en samlande kraft i nationella krislÀgen, den utgör bÄde ett skydd och ett stöd för demokratins frihetsvÀrden. Detta menar monarkins tillskyndare visade sig ocksÄ i flera europeiska lÀnder under andra vÀrldskriget. I Storbritannien blev kung George VI, vid sidan av Churchill, en oerhört viktig symbol för den engelska stÄndaktigheten mot Hitler. PÄ ett liknade sÀtt betydde Norges Haakon VII och Danmarks Kristian X mycket för att höja motstÄndsandan hos vÄra svÄrt utsatta nordiska brödrafolk under naziockupationen.
Iakttagelserna Àr i dessa fall helt riktiga.
Men det Àr ÀndÄ som att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hÄl, nÀr rojalisterna tar till demokratiska principargument i ivern att försvara resterna av ett i grunden odemokratiskt och förlegat statsskick. Ty monarkin Àr ingen försÀkring för frihetliga samhÀllsideal, sÀrskilt inte i pressade krislÀgen. Monarkin Àr ett institutionaliserat hasardspel. Spanien hade tur som fick en exceptionell gestalt som Juan Carlos pÄ tronen. Storbritannien hade tur som fick den plikttrogne George VI nÀr hans playboy till storebror Edward VIII abdikerade 1936.
En herrans tur faktiskt, eftersom Edward (sedan hertig av Windsor) beundrade nazisterna. "Det vore en tragedi för vĂ€rlden om Hitler förlorade makten", sa han till en amerikansk journalist sommaren 1940. Hertigen av Windsor kunde ta vĂ„r egen kung Gustav V i hand. I motsats till Storbritannien, Norge och Danmark hade Sverige ingen tur. Vi rĂ„kade ha en monark som sympatiserade varmt med Hitler och sannolikt hade blivit Tysklands lydiga marionett om Sverige ockuperats. Ăven den 1947 omkomne arvprinsen Gustav Adolf (pappa till dagens kung) var en djupt komprometterad nazivĂ€n.
Demokratin mÄ ha mÄnga brister. Men att statschefen vÀljs i val Àr trots allt tryggare, sÀkrare och rÀttvisare Àn att denne stÀndigt ska slumpas fram inom en viss familj.