Krisen kunde inte ha kommit mer olägligt. Den 19 juni stundar kronprinsessan Victorias bröllop och till skillnad från andra europeiska kungahus har det bernadotteska hittills hållit den moraliska fanan högt.
1980 ändrades successionsordningen. Sedan dess kan en tronpretendent ingå äktenskap med svensk man eller kvinna som inte är av kunglig börd utan att förlora sin rätt till tronen. Det betyder i klartext att vilken svensk som helst kan få gifta in sig i det svenska kungahuset. Det är naturligtvis en kittlande tanke för alla som älskar dokusåpor. Vi har sannolikt bara sett början på det intrig- och maktspel som naturligen måste följa i spåren av den nya successionsordningen.
Prins Bertil och Lillian Craig levde ogifta i mer än trettio år. Lillian var inte fin nog att gifta sig med en prins. Precis som Per Svensson skriver i en ny debattbok om monarkin (där han hans republikanism bryts mot P J Anders Linders pro-monarkistiska hållning) var detta dubbelmoral upphöjd till statsdygd.
Det fanns alltså goda skäl att avskaffa den gamla successionsordningen. Europas bördsaristokrati höll på att inavla sig själv sönder och samman. Den nya ordningen, som innebär att en enkel småföretagare som Daniel Westling kan få gifta sig med Sveriges blivande drottning kan förefalla mer human och demokratisk. Prinsar och prinsessor måste väl rimligtvis också få välja sin partner? Men demokratisk monarki är i sig en orimlighet. Att en medborgare får kungliga privilegier genom giftermål med en prinsessa är i själva verket raka motsatsen till demokrati.
Hovet bekostas av svenska skattepengar. Ändå är hovstaten en insynskyddad, privat sfär och vad kungen gör som opinionsbildare och ambassadör för Sverige regleras inte i några lagar.
Kungafamiljen gör i huvudsak ett bra jobb för Sverige. Men om de kungliga missköter sig kan de inte väljas bort. Princessans Madeleines jetsetliv i kretsarna kring Stureplan är något som de flesta svenskar inte kan identifiera sig med.
Men är det inte en privatsak hur våra kungligheter lever sina liv och vilka de umgås med? Nej, tyvärr inte. Ämbetet sätter inte någon gräns mellan offentligt och privat.
Kungafamiljens historia är sammanflätad med nationens historia och är därför ingen privatsak. Som Per Svensson skriver har både kungen och drottningen vuxit upp i familjer med starka kopplingar till Nazityskland. Detta samröre är viktigt att känna till för förståelsen av Sveriges roll under andra världskriget. Men kungen och drottningen vill inte prata om saken. Det är helt oacceptabelt.
Det blir mer och mer uppenbart att den nytta som den svenska kungafamiljen gör för Sverige inte längre kan motivera en föråldrad konstitution med en statschef som ärver sitt ämbete. Myten om kungen som nationens beskyddare har i dag förlorat det mesta av sin trollkraft.