För de allra flesta handlar fotboll om att sitta på läktaren, heja på sitt lag och käka korv med bröd. För några få andra handlar det om hat, alkohol och våld. Efter dödsmisshandeln av en 43-årig flerbarnspappa innan den allsvenska premiärmatchen mellan Helsingborg och Djurgården i söndags, har debatten om
idrottsvåld blossat upp igen. Den här gången fick en människa sätta livet till. Varför? För att han höll på ”fel” lag.
Dagen därpå möttes AIK och IFK Göteborg i en annan så kallad högriskmatch. Dagen till ära lät AIK:s supporterförening bli att sälja tröjor med texten ”Hata Göteborg”. ”I dag är ingen dag för hat”, förklarade föreningsordföranden Victor Capel (Aftonbladet 1/4). Hatet ställdes alltså in för en dag, eftersom det ett dygn tidigare kostat en person livet. ”I stunder som dessa är vi alla, precis som när Ivan Turina (som avled av ett medfött hjärtfel reds. anm.) gick bort i fjol, bara vanliga fotbollssupportrar som älskar våra klubbar”, skriver Firman Boys på sin hemsida ”Sverigescenen” – ”gjord av AIK-supportrar för fotbollsgrabbar med stil och klass”. Under texten visas en bild på en hand med bokstäverna ”HATE” tatuerat över fingrarna, som håller om en kniv. Symbolen för Firman Boys är för övrigt ett knogjärn i guld.
Under rubriken ”Vi hatar” finns en förteckning över ”de absolut värsta rövhålen som antingen haft en AIK-tröja på sig eller en motståndartröja (eller båda). Spelare som misskött sig å det grövsta gentemot AIK som klubb eller visat noll respekt för oss supportrar. Spelare utan någon som helst heder eller moral. Spelare det borde vara skottpengar på. Vi bjuder på bärs till den eller de AIK-supportrar som får chansen att ge en nedanstående fotbolls- och ishockeyspelare en läxa. Vi förlåter aldrig och vi glömmer aldrig…”
Små idrottsföreningar ute i landet strävar efter att spelare, ledare och föräldrar ska uppföra sig civiliserat, inte skrika åt vare sig varandra eller domare, heja men inte häckla och att idrott i första hand handlar om gemenskap och att ha kul. För dem ska allsvenska klubbar fungera som föredömen. Klubbar som har ”supportrar” som uttrycker sig som Firman Boys, "supportrar" som hotar, misshandlar och till och med dödar. Det är inte för inte som föräldrar drar sig för att ta med eller låta sina barn gå på fotboll.
Det är en minoritet av fotbollspubliken som är våldsbejakande. Men att förneka kopplingen till supporterkulturen är att blunda för såväl problem som ansvar. Hur ska det uttryckas tydligare än Firman Boys gör? Ändå förnekar ordföranden för Svensk supporterunion, Tony Ernst, att våldet har med supporterkulturen att göra. I stället handlar det om ”manlig våldskultur, droger och alkohol”, och den lilla gruppen kriminella är ”en polisiär fråga”.
Har det gått så långt att den stora massan som regelbundet går på matcher, och särskilt då högriskmatcher, har vant sig vid våldet? Har det blivit normaliserat och hör numera till matchbilden? Måste man hata motståndaren för att fullt ut älska sin egen klubb? Eller är det bara en simpel förklaring som ska ursäkta ett beteende som inte har det minsta med idrott att göra?