Det finns likheter mellan dagens val i Norge och det som hölls Sverige 2006. Vid makten sitter en trött socialdemokrati (Arbeiderpartiet), jagat av ett borgerligt parti (Höyre) som genomgått en metamorfos jämförbar med nya Moderaternas. Liksom M har Höyre höjt sina väljarsiffror från förra valets (2009) 17,2 procent till dagens som troligen landar runt 27 procent. Därmed utmanar Höyre Arbeiderpartiet (Ap) som största parti.
Jens Stoltenbergs Ap gjorde det ovanliga och vann valet 2009 från regeringsposition. Maktskifte hör annars till det normala i Norge. Efter åtta år vid makten får nu Stoltenbergs regering (där Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti också ingår) kritik liknande den som Reinfeldts fått motta: idétorka. Stoltenberg blev världskänd genom sitt professionella och starkt medmänskliga hanterande av terrordåden i Oslo och på Utöya 2011. Men i politikens värld är det svårt att överleva på gamla meriter. Det, kombinerat med att Höyre visar vänstervinklade framfötter i avgörande frågor som skola och vård, anges som skäl till att norrmännen spås rösta fram en borgerlig regering.
På flera sätt är Norge inte likt Sverige. Vår granne i väster, från svenskunionen självständig sedan 1905, är inte medlem i EU men däremot i Nato sedan bildandet 1949. Den starka norska ekonomin vilar på en tjock grund av svart guld, vars överskott investeras i den välkända Oljefonden. Hur pengarna ska spenderas har Höyre på sistone lyckats måla en trovärdigare bild av än huvudkonkurrenten Ap.
Höyres ledare Erna Solberg har vind i seglen. Liksom sitt parti har även hon genomgått en förändring. Från att ha kallats ”Jern-Erna” – främst för sin restriktiva invandringspolitiks skull (vilken Höyre i huvudsak utarbetade med Arbeiderpartiet) – har hon fått en mjukare framtoning som folk tycks uppskatta. Men någon egen majoritet för Höyre i Stortinget är det inte tal om. Solberg har annonserat en borgerlig fyrpartiregering med Kristelig Folkeparti, Venstre – och Fremskrittspartiet (Frp).
Att Höyre som första parti någonsin är villigt att släppa in Frp i en regering har fått större uppmärksamhet i Sverige än i Norge. Man bör inte sätta likhetstecken mellan Frp och Sverigedemokraterna, som växt fram ur en mer renodlad rasistisk mylla medan Frp bildades 1973 som en motståndsrörelse mot skattetryck och statsmakt. Senare har dock partiet gjort sig känt som både invandrarkritiskt och främlingsfientligt. Väljer Solberg att bilda regering med Frp går hon över en gräns. Ett sådant övertramp kan få konsekvenser i svensk inrikespolitik om SD skulle vinna legitimitet på Frp:s framgångar.
Fredrik Reinfeldt har tydligt uttalat att Alliansen kommer att träda tillbaka om det rödgröna blocket blir större i nästa års val – förutsatt att SD inte får något inflytande. Höyre borde följa sitt svenska systerpartis exempel. Makten behöver inte vara förlorad för det. Är den det, är det ett pris värt att betala.