Men den ljusnande framtid de skrålar om från lastbilsflak och sportbilar ter sig inte fullt så ljus.
Häromdagen kom Arbetsförmedlingen med nya siffror. De visar att arbetslösheten fortsätter att öka - men att varselvågen har börjat avta. I alla fall om man jämför med höstens tsunami av varsel. Fortfarande ligger siffrorna högre än förra året, men läget på den svenska arbetsmarknaden ser ut att ha stabiliserats något.
Likväl stiger arbetslösheten till 11,3 procent nästa år. Över en halv miljon svenskar kommer att vara utan jobb. I Östergötland spås var tionde person vara arbetssökande i slutet av 2010.
Det är dystra besked. Allra dystrast ser det ut för dem som är födda utomlands och de som nu tar studenten. Bland ungdomar mellan 18 och 24 år väntas arbetslösheten stiga de närmaste åren och hamna på runt 35 procent.
Ungdomsarbetslösheten, som redan i dag är högre i Sverige än på andra håll i EU, kommer alltså att bli ännu högre. Vad som ska göras för att komma åt problemet med att unga har så svårt att komma in på arbetsmarknaden, och därför tar klivet in i vuxenvärlden allt senare, är föremål för flitig debatt.
Och allt är inte nattsvart. Redan om två år kommer stora pensionsavgångar att skapa ett glapp på arbetsmarknaden då ny arbetskraft inte strömmar till i samma omfattning som den gamla försvinner. Arbetsgivare i Sverige och på andra håll i Europa kommer att skrika efter och konkurrera om utbildad personal.
Ett stort problem när det gäller Sveriges förmåga att både täppa till det här glappet och få bukt med ungdomsarbetslösheten är att så många (runt en fjärdedel) lämnar grund- och gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Ett annat stort problem är att debatten om hur unga lättare ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden inte handlar om det som är pudelns kärna: Den svenska skolans brister.
Unga som kommer ut i arbetslivet måste vara anställningsbara. Arbetsgivarna ska vilja ge dem ett jobb. Om unga inte är anställningsbara spelar det ingen roll om arbetsgivaravgifterna sänks eller lagen om anställningsskydd luckras upp. Och att det i dag kan ta flera år efter grundskolan och gymnasiet att få de kunskaper man borde ha fått efter nio eller tolv år är slöseri med ungas tid; ett slöseri som samhället dessutom inte har råd med.
I tider av kris och lågkonjunktur är de utan fullständiga betyg också mest utsatta. När konkurrensen om jobben hårdnar har de sällan någon chans och hamnar lätt i utanförskap. Därför har Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist helt rätt när hon kräver att utbildningsväsendet ses över (TT 9/6).
Att regeringen har påbörjat arbetet med att återupprätta kunskapernas status i skolan är därför ännu ett ljus i mörkret. Inte för dem som tar studenten nu i dagarna - men för dem som gör det i framtiden.