Årets tema för den pågående Pridefestivalen i Stockholm är sport. Det är ett väl valt ämne. För även om samhället i stort har kommit relativt långt i att bekämpa fördomar och intolerans mot homosexuella så släpar idrotten fortfarande efter. Grabbigheten är på tillbakagång men lever ännu i omklädningsrummen.
Homofobi handlar i hög grad om hotade manlighetsideal och de flest homofober är föga förvånande män. En riktig karl ska vara stark, självsäker och dominant - helst lite brutal. Traditionell manlighet ser sig som en motpol till det förment kvinnliga. Den här manliga identiteten går igen på skolgårdar, hockeyrinkar, kaserner, fängelser och, inte minst, i företagens styrelserum.
Men den enkla dikotomin "störs" så att säga när bögarna kommer in i bilden. Inte för att homosexuella män inte skulle kunna vara macho, men de bryter sönder den enkla "vi och dom"-bilden av världen. För många kan det vara skrämmande. Manskulturen är väldigt gruppcentrerad och har haft svårt att hantera avvikare. Man är inte någon i sig själv utan för att man är "en i gänget".
Det här håller dess bättre på att förändras. I takt med ökad individualism duger inte primitiva gruppnormer längre. Homofobi berör inte bara homosexuella. Det handlar om synen på människor över huvud taget. Skräcken för bögar är tätt sammanvävd med nedvärderandet av kvinnor och det är ingen slump att kampen för jämställdhet banat vägen för en mer tolerant och fördomsfri inställning till homosexuella, bögar såväl som lesbiska.
Med undantag för mansnormens översittare är alla vinnare på den här utvecklingen. Var och en tvingas stå för vem de själva är. Det går inte längre att gömma sig bakom gruppen. Det kan säkert vara smärtsamt för några men i slutändan leder det till ett ärligare, tolerantare och intressantare samhälle.
Varför släpar då idrotten efter i utvecklingen? Troligen för att det kroppsliga är mer intimt förknippad med sexualitet och för att det av någon anledning anses mer okej att dela in och döma människor efter fysiska prestationer. Elitklasser i matematik är tabu medan elitklasser i idrott är helt okej. Här är det den starkes rätt som gäller.
Men manlighetsnormerna inom idrotten är inte en del av naturens orubbliga ordning. Den kvinnliga idrottens starka tillväxt och framgångar på senare år har redan luckrat upp kopplingen mellan manlighet och sport. I längden kan inte idrotten förbli opåverkad av samhället i övrigt.
Samhället har all anledning att skynda på utvecklingen. Insikten om problemen är första steget till förändring. Ledarutbildningen är en given startpunkt. Gymnastiklärare och idrottsledare har ett ansvar för vilka värderingar som florerar i omklädningsrummen. Isen måste börja brytas någonstans.
Den dag vi sedan får en folkkär och öppet homosexuell idrottsstjärna - gärna i fotboll eller hockey - kommer nog grabbsnacket att låta annorlunda.