Linköpings kommun vill inte begära att barn och ungdomar i förskola och skola ska serveras vegansk mat. Det framgår i de nya upphandlingskraven och motiveras med bristen på vissa näringsämnen. Vegansk kost utesluter alla animaliska livsmedel, såsom kött och fisk men också ägg och mjölkprodukter. En strikt vegankost kan ge brist på exempelvis vitamin B12, som behövs för nybildning av röda blodkroppar.
Organisationen Djurens rätt tycker att kommunen handlar fel och har startat en namninsamling och kampanjen ”Veganskt i skolan – Linköping”, för att barn och unga ska ”få möjlighet att göra etiska val” (Corren 23/8). Vad gäller förskolan och de lägre grundskoleåldrarna är det nog knappast barnen utan snarare föräldrarna som står för de etiska synpunkterna. Men det är inte därför Linköpings kommun gör rätt som inte kräver att vegansk mat serveras i skolan.
I stället är det skälet som Catharina Rosencrantz (M), ordförande barn- och ungdomsnämnden, sätter fingret på, nämligen att kommunen måste dra gränsen någonstans gällande alla de önskemål som finns om kost. Alla kan inte tillgodoses. Två varma huvudrätter plus ett vegetariskt alternativ samt salladsbord, bröd och bönor är mer än nog. Kommunens viktigaste prioritet måste vara näringsinnehållet och att maten är aptitlig, så att barnen får i sig den.
Djurens rätt kritiserar kommunen för att bryta mot den egna kost- och måltidspolicyn. I den står det att Livsmedelsverkets rekommendationer ska följas. Men det kan väl inte vara så att en statlig myndighet som ägnar sig åt att utforma kost- och näringsråd ger sig i kast med moraliskt tyckande? Jodå. Döm om er förvåning, men Livsmedelsverket skriver faktiskt att veganmat bör serveras i skolan, även om enskilda skolor inte har möjlighet att berika maten med kosttillskott som vitamin B12 och vitamin D. Detta för att ”elever som är veganer av etiska och principiella skäl vanligen inte accepterar andra typer av vegetarisk kost” (Livsmedelsverket).
Frågan är då var gränsen går. Den mellan etik och politik är till exempel ofta ganska suddig, inte minst i matsammanhang. Det finns föräldrar som tycker att det är oetiskt att äta icke ekologiskt odlad mat, och det finns de som anser att man inte bör äta livsmedel importerade från ett särskilt land. Ska kommuner rådas att ordna så att skolköken även tillgodoser sådana krav? Vem avgör vilka krav som är rimliga och vilka som inte är det?
Sverige är, tillsammans med Finland och Estland, unika med sin lagstiftning om rätt till avgiftsfri skolmat. Tyvärr gör många misstaget att tolka en laglig rättighet som en gränslös sådan. Om rätten på något sätt inskränks även om det sker av högst rimliga skäl, som skolmaten i Linköping, höjs röster från dem som anser att de blivit fråntagna sin rätt. När de kanske i stället borde vara tacksamma över att det över huvud taget serveras ”gratisluncher”.