Är svenska storbolagsdirektörer ett gäng girigbukar som lever i sin egen värld och skrupelfritt utnyttjar sin ställning för att berika sig? Eller är de tvärtom hårt arbetande tjänstemän som i ett internationellt perspektiv snarast borde ha mer betalt?
Det är, något tillspetsat, frågan som sedan drygt en vecka tillbaka fått debattens vågor att gå höga. Det började med att de bägge Mjölbyföretagarna Mats Rydsund och Björn Samenius gick till ovanligt hårt angrepp mot sin egen företrädare, Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow, i en debattartikel i Svenska Dagbladet (10/12).
Rydsund och Samenius, som driver textilföretaget Artex utanför Mjölby, menar att storbolagsdirektörerna, med Michel Treschow i spetsen, säljer ut sin trovärdighet när de höjer sina egna arvoden, i Treschows fall med så mycket som 25 procent, samtidigt som de uppmanar löntagarna att hålla igen sina löneanspråk inför avtalsrörelsen.
Det är lätt att instämma i kritiken. Girigheten hos direktörseliten sticker vanligt folk i ögonen - långt in i de borgerliga leden. Och visst kan den psykologiska effekten bidra till att försvåra avtalsrörelsen, vilket i slutändan slår mot lönsamheten och jobben i småföretag som Artex.
Men borde man inte bortse från "psykologiska effekter"? Är det inte bara den gamla vanliga svenska avundsjukan som spökar?
Riktigt så enkelt är det inte. Tanken med marknadsekonomi är inte att legitimera maktmissbruk utan göra det lönsamt att arbeta, anstränga sig och ta risker.
För det mesta kännetecknas de flesta företagares vardag av hårt slit och upprepade misslyckanden. Men den som skapar något nytt, som får företag och människor att växa, måst kunna få skörda frukterna av sitt arbete, när den dagen kommer.
Som Rydsund och Samenius påpekar är kontrasten mot de miljöer direktörsgräddan rör sig i påtaglig. De privata topptjänstemännen behöver sällan ta några personliga risker, de rekryteras ur samhällets toppskikt och har i regel personliga nätverk att falla tillbaka på. De har snarast mer gemensamt med högre tjänstemän i statsförvaltningen än med vanliga småföretagare.
Men om statens kassa är skral så sitter storföretagen inne med väldiga resurser. Och direktörerna har inte varit sena att utnyttja sin ringa numerär och sin närhet till makten för att få del av den kakan. Ett beteende som tyvärr har mer med kamaraderi och vanlig mänsklig girighet att göra än med marknadsvärde och konkurrens.
Michael Treschow försvarar direktörernas lönepåslag med den internationella konkurrensen. Men som bland andra förre Vd:n i svenska arbetsgivareföreningen , Olof Ljunggren , framhåller (SvD 15/12) så är långt ifrån alla de direktörer och styrelseledamöter som i dag höjer sina arvoden eftertraktade på en internationell marknad.
Marknadsekonomin svävar inte i ett vakuum. Såväl direktörer som småföretagare och löntagare har del i samhället.Och även i styrelserummen måste det finnas en korrelation mellan prestation, risktagande och belöning. Det handlar i slutändan inte bara om Michael Treschows trovärdighet. Det handlar om tilliten till marknadsekonomin som sådan.