Myndigheter ska inte ägna sig åt opinionsbildning. Det borde vara självklart i ett demokratiskt samhälle. Och det var rimligen också regeringens utgångspunkt när man förra året tillsatte en utredning med uppgift att se över myndigheternas opinionsbildande verksamhet.
Vare sig det rör sig om uppdrag från folkvalda organ eller initiativ från myndigheterna själva är det osunt att använda medborgarnas pengar för att försöka påverka deras åsikter åt det ena eller andra hållet.
Att det sedan inte alltid är glasklart var gränsen mellan information och opinionsbildning går är en komplicerande faktor. Men det betyder inte att en skillnad mellan dessa två inte finns och är viktig att upprätthålla. Och det betyder inte heller att den opinionsbildande verksamhet som vissa myndigheter ägnar sig åt alltid kan klassas som information.
Ingen har väl glömt Socialstyrelsens rekommendation om 6-8 skivor bröd om dagen. Tack vare pengar från näringslivet, i form av Brödinstitutet, spreds budskapet i en massiv kampanj över landet. I dag ler vi lite till mans åt just den kampanjen som en del av vår nutidshistoria - men grundbudskapet lever vidare i form av Livsmedelsverkets rekommendation att man bör äta bröd till varje måltid.
Kritik har genom åren ändå riktats mot olika former av statlig opinionsbildning. I viss mån är det en ekonomisk fråga. Enligt det delbetänkande som den aktuella utredningen presenterade för någon vecka sedan beräknas den opinionsbildande verksamheten kosta 300 miljoner kronor per år - bara för de 50 myndigheter som man har valt att granska.
Men de demokratiska aspekterna är allvarligare än de ekonomiska. Det räcker med att titta på de historiska exempel som utredningen tar upp för att inse problemen. På 30-talet var det Lort-Sverige som skulle bekämpas, på 40-talet hävdade Informationsstyrelsen att den anglosaxiska krigspropagandan var värre än den tyska eftersom den var mer subtilt utformad, på 50-talet bedrevs kampanjer för att arbetstagare inte skulle byta arbete för ofta. Och på 70-talet var det så det skivade brödets tur att få statligt propagandastöd.
De senaste åren har vi sett Skatteverkets kampanj för offentligt finansierade fotbollsplaner, SVT:s kampanj för statlig television, Ungdomsstyrelsens kampanj för sänkt rösträttsålder. Och så vidare. Förutom alla de kampanjer som statliga bolag med monopol ägnar sig åt.
Trots detta föreslår utredningen inga åtgärder och ser egentligen inga större problem med den opinionsbildning som myndigheter utför i dag. Åtminstone så länge den inte berör kontroversiella frågor eller sådant som står inför ett avgörande.
Men att opinionsbilda för status quo är också opinionsbildning. Och att något är en allmänt spridd uppfattning gör inte alltid saken bättre.
Att propagera för brödkonsumtion kan tyckas harmlöst. Att 1944 föredra tysk propaganda före amerikansk är det inte. Även om det skulle visa sig vara okontroversiellt i den allmänna debatten.