Kafka, cirkus och surrealistiskt. Det är ord från några av de tjänstemän som i ett tidigt skede var inblandade i regeringskansliets hantering av flodvågskatastrofen.
Mycket talar också för den bilden.
Enligt Ekots granskning är det delvis oklart varför Räddningsverket kom förhållandevis sent iväg till Thailand. Det hann gå hela två dygn från det att Räddningsverkets generaldirektör, Christina Salomonsson, anmälde inför försvarsdepartementet att hennes personal kunde åka till Thailand, till dess att regeringskansliet lyckades ge ett samlat besked och generaldirektören kunde fatta beslut.
Källor vid UD hävdar att det redan tidigt på annandagen stod klart för flera ansvariga att många svenskar kunde ha drabbats, och att Räddningsverket därför borde skickas till Thailand. Enligt UD skall den politiska ledningen då ha gjort klart att pengar inte var något "problem".
Men i försvarsdepartementets loggbok finns inga anteckningar om detta. Uppgift står mot uppgift. Klart är bara det, att Räddningsverket väntade.
Med andra ord tycks både samarbetssvårigheter och Räddningsverkets brist på egna resurser ha spelat in.
Sedan ligger det kanske också en del i vad kung Carl Gustaf sade strax efter tsunamin, i ett uttalande som gav skrämselhicka åt den regerande socialdemokratin. Att det generellt är för få som vågar ta ansvar i Sverige.
"Man är rädd för att dra i gång saker, det kan betyda kostnader, och så måste man stå till svars sedan. Vem ska betala?"
Ofta hoppas och väntar vi på "Någon".