Dagens intervju med en aktiv nazist i Corren lämnar nog ingen oberörd. Men hur smärtsamt det än må vara är det ändå en viktig påminnelse om vad som faktiskt rör sig i de delar av samhället som man vanligtvis vill vända bort ansiktet ifrån.
Under det senaste kvartseklet har något hänt i Sverige. Ynsgre generationer har i allt högre grad låtit ungdomsrevolten skena iväg till att bli något annat. Nynazismen är det mest anstötliga exemplet, men våldsförhärligande ungdomsrörelser florerar numera över hela färgskalan.
Någonting har brustit. Den västerländska demokratin bygger sin styrka på att uppmuntra debatter, ja till och med gräl. Men förutsättningen är att vi är ense om vilken slags verklighet vi utgår ifrån när vi grälar, vilka gränser som finns. Debattarenan blir paradoxalt nog en gemenskap. Men när Förintelsen sägs vara ett kanske och när ledarkulten sätts före demokratin, då har något artfrämmande trätt in -- något hotfullt.
Det som gör det än mer skrämmande är att detta artfrämmande kräver att bli taget på allvar. Faktum är att yngre människor i dag kan tro mycket starkt på precis vilka dårskaper som helst. Och uttrycka dem relativt välformulerat. Det är alls inte säkert att det är frågan om några hormoniella övergångsperioder.
Tendensen är stark i Sverige men skönjs i hela Europa. Vi som står kvar på den breda värdegemenskapens grund får allt större anledning att fundera på varför den börjat vittra och rasa i kanterna under senare tid. Den verkar inte stabil längre. Det är ytterst obehagligt.