Här följer några axplock ur den senaste tidens nyhetsskörd från Östergötland:
I dagarna har disciplinnämnden vid Linköpings universitet fällt en manlig student för sexuella trakasserier. Fallet gällde ett sånghäfte med kränkande texter om bland annat sex med minderåriga flickor, förnedring av kvinnor, rasism och våldtäkt.
Häromdagen meddelade polisen i Linköping att den är i färd med att spränga ett nätverk av pedofiler. Tre män från olika delar av landet sitter häktade, misstänkta för grova sexuella övergrepp mot barn. Ett antal barn under 15 år kan ha fått livslånga skador -- fysiskt och psykiskt.
I veckan har det så kallade Motalafallet också väckt förnyad och berättigad upprördhet runt om i Sverige. Många engagerade personer -- både män och kvinnor -- har uttryckt sin besvikelse över att Högsta domstolen i onsdags beslutade att inte ge prövningstillstånd. Hovrättens dom om sänkta straff för de män som begått sexuella övergrepp mot en 13-årig flicka står fast, kritiken till trots.
Sexuella övergrepp, förakt och bristande respekt tycks gå som en röd tråd genom det vardagliga nyhetsflödet. Och den olustiga bild som träder fram är knappast unik för Östergötland.
Enligt Brottsförebyggande rådets preliminära siffror anmäldes 11 117 sexualbrott i Sverige under 2004. Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström befarar att detta inte är mer än 10--15 procent av de brott som verkligen begås.
Samtidigt har antalet anmälda sexualbrott ökat kraftigt de senaste åren, och våldtäktsanmälningarna har rentav tredubblats sedan 1975.
Vad är det då som sker? Har sexualbrotten ökat som ett resultat av vår tids sexualisering av det offentliga rummet, och till följd av en allt grövre pornografi? Eller är det helt enkelt så att benägenheten att anmäla blivit större i takt med att debatten om övergrepp äntligen förs och medvetenheten därigenom ökar?
Svaret tycks vara komplicerat, ett "både och". Kanske finns det därför skäl att både hoppas och förtvivla inför den statistik som faktiskt tyder på ett regelrätt folkhälsoproblem.
De flesta flickor och unga kvinnor får ta emot välvilliga råd om att de ska iaktta extra stor försiktighet: Män och pojkar är inte alltid att lita på.
Spridandet av rädsla kan i sig vara förtryckande, men rädslan kan också vara befogad. Som när kvinnor cyklar ensamma hem genom en ödslig park, som när de vägrar att låsa upp sin ytterdörr för en besökare.
Mycket talar ändå för att något gott håller på att ske. Allt fler män tar ton mot det våld som riktar sig mot kvinnor och barn. Deras engagemang har redan lett till en förnyad debatt om rättvisa, och om de övergrepp som utförs av andra män.
Förhoppningsvis håller den trenden i sig. Tänk att en dag vakna till ett samhälle där det inte är självklart att kvinnor och flickor ständigt måste "akta sig".