"Hmmm, är det där min doktor det handlar om?" Jag kan tänka mig att en del läsare reagerade så på nyheten i onsdagens Corren. Läsare i Åtvidaberg, Kinda, Ydre, Boxholm och Ödeshög.
Namnpubliceringar är kniviga. Pressens opinionsnämnd är den hedersdomstol dit du kan vända dig om du anser att du blivit misshandlad av Corren eller någon annan tidning. Här handlar klagomålen ofta om att enskilda personer anser sig oförsvarligt uthängda. Det är vanligt att nämnden i sin tur väljer att kritisera tidningarna. En fällning i nämnden leder till att tidningen måste, i sina egna spalter, ge offentlighet åt det faktum att man brutit mot de etiska reglerna.
I min roll som utgivare möter jag dagligen det motsatta, läsare som med kraft kräver att få veta vem som är skyldig: "Vad heter våldtäktsmannen? Häng ut den jäveln!"
Mediernas etiska regler, som tar stöd i förtalslagstiftningen, kräver återhållsamhet med namn på människor som gjort något de inte borde. Undantag finns och de styrs av allmänintresset. Har namnet på personen en djupare betydelse i ett samhällsperspektiv kan det publiceras. Därför får vi reda på när politiker, företagsledare och andra med stort ansvar begår brott. Brott som utförda av privatpersoner aldrig skulle uppmärksammas på samma sätt.
Att vi sällan eller aldrig namnger den som misshandlar eller våldtar har två orsaker. Dels har det enskilda brottet sällan stort allmänintresse; en tragedi för de inblandade, men i grunden är det ointressant för andra vilka som var med. Det andra skälet är att namngivning av en våldtäktsman ofta leder till exponering av offret, något som vi till varje pris vill undvika.
Ett svårt gränsfall är människor som i sin yrkesutövning gör misstag som går ut över andra. Misstag som, om de upprepas, kan gå ut över fler. Många yrkeskårer har därför olika former av övervakningssystem, som läkare, advokater och mäklare. Den som gör ett fel kan bestraffas på olika sätt och systemen liknar varandra: anmärkning, varning och till sist en hårdare påföljd, som till exempel indragning av rätten att utöva yrket.
Här handlar det om en människa, en yrkesutövare, som misslyckats och straffas av systemet. Ska han eller hon straffas en gång till genom offentlighet? Eller har allmänheten rätt att få veta vem som felat, så att man kan undvika den läkaren, mäklaren eller advokaten? Inte minst det fria vårdvalet gör frågan intressant.
Borde Corren ha namngivit läkaren i södra Östergötland? Eller är det först vid upprepade anmärkningar som det kan bli aktuellt? Eller aldrig? Eller bara om felet är särskilt anmärkningsvärt? Eller först när rätten att utöva yrket dras in?
Vad tycker du? Mejla mig på ola.sigvardsson@corren.se så fortsätter vi samtalet här i spalten.
PS: Vanliga brev går också bra.