Om det nu är så att "hänsyn är barmhärtighet", hur kan det då komma sig att Corren med jämna mellanrum publicerar uppgifter som de berörda inte vill ska bli kända? Till exempel namn på grova brottslingar.
Frågan har ställts av flera läsare med anledning av mina två senaste krönikor som haft pressetik som tema.
Information är samhällets smörjmedel. Det var inte för att vara snälla mot tidningsutgivare som lagstiftarna införde tryckfrihet. Tanken är att granskning av makten ska motverka korruption och godtycke.
Först kom tryckfriheten, redan 1766. Sedan kom inskränkningarna i form av förtalslagstiftningen. Man får inte säga eller trycka nedsättande saker om en enskild person - även om det är sant. Bara om det kan betraktas som "försvarligt". I medias etiska regler motsvaras försvarligt av "allmänintresse". Men var går gränsen för vad som är allmänintressant?
För några år sedan inträffade två rättsfall nästan samtidigt i Linköping. I det ena fallet valde jag att namnge den ansvarige i Corren. I det andra inte.
Fall ett handlade om en konkurs för en affärskedja med säte i Linköping. I samband med konkursen misstänktes ägaren för ekonomisk brottslighet. För att ha tömt bolagen och förorsakat konkursen.
Fall två handlade om en direktör för ett större företag i Linköping som misshandlat sin hustru. Misshandeln ägde rum inför deras tonårsdöttrar.
Vem som namngavs? Fundera gärna fem sekunder innan du läser vidare!
Personligen anser jag att mannen som misshandlade sin fru begick ett betydligt skändligare brott än han som förskingrade pengar. Men frågan om namngivning hänger inte ihop med vad du och jag anser om ett visst brott - det är allmänintresset som ska bedömas.
Den som misshandlar blir sällan namngiven. Det beror på att oavsett brottets grovhet är det ett litet antal människor som berörs, ofta bara de två inblandade. Allmänintresset är därmed lågt. Att namnge bara för att brottet är vidrigt vore att göra media till en reservdomstol som utmäter ett extra straff: offentlig skam.
En butikskedja som går omkull och ställer ett hundratal personer utan jobb är en annan sak. Utöver de anställda och deras familjer berörs kunder, leverantörer, banker, hyresvärdar och andra affärspartners. Kanske flera tusen personer - och de hade rätt att få veta vem som var ansvarig.
Corren skrev naturligtvis om båda fallen och namngav butikskedjan och dess brottsmisstänkte ägare. Däremot inte direktören som misshandlade sin hustru. I det senare fallet bidrog även det faktum att en namngivning varit ett utlämnande av barnen.
Så allmänintresse är kopplat till offentligheten, medan hänsynen i första hand är förbehållen det privata. Båda måste finnas, för samhällets och de enskildas bästa. Medieetik handlar egentligen i grunden om detta:
Balansen mellan sanning och hänsyn, mellan allmänintresse och den enskildes intresse.