År 2005 diagnosticerades 127 östgötska barn med adhd eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Förra året var siffran 1 120 barn (Norrköpings Tidningar 10/1).
Den extrema ökningen kan knappast förklaras med att neuropsykiatriska funktionshinder var okända för sex år sedan. Det stora "damp-bråket" mellan Eva Kärfve och Christopher Gillberg utspelade sig i början av 2000-talet.
I november uppmärksammade ledarsidan att allt fler psykiatrer varnar för överdiagnosticering och övermedicinering av adhd, och att tre fjärdedelar av de unga förtidspensionärerna har en adhd-diagnos eller liknande (Corren 8 och 12/11). Siffrorna från landstinget i Östergötland tyder tyvärr på att det finns fog för psykiatrernas oro för en "falsk epidemi".
Det är typiskt att landstinget fokuserar på skolan och hur viktigt det är att barnen med diagnos får rätt stöd där. Redan 2008 planerade Boxholms kommun att starta särskilda skolklasser för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ledarsidan konstaterade då att den traditionella pedagogik som rekommenderades (inrutad vardag med fasta rutiner, stillsam miljö, styrd undervisning och planeringshjälp) kan vara bra för många barn, inte bara barn med en diagnos (Corren 25/1-2008). Den pedagogiska trenden med elevens egen planering och eget kunskapssökande passar inte alla, och har sannolikt bidragit till en överdiagnosticering av adhd.
Många med adhd har en extrem nytta av diagnosen och medicinen och upplever dessa som livräddande. Men adhd är en symtomdiagnos - det är inte på eller av, utan symtomen och besvären rör sig längs en skala och medan vissa har stora problem har andra en "lindrig" adhd.
Den extrema ökningen av diagnosticerade tyder på att tröskeln för hur uttalade symtom som krävs för diagnos och medicinering har sänkts. Det kan bero på en önskan från skolan att få extraresurser för att hantera elever som inte passar in i den moderna "sök din egen kunskap"-pedagogiken, men det kan också vara en effekt av marknadsföring från läkemedelsföretag som tjänar pengar på varje barn som äter Ritalin.
Ytterst ställer den epidemiska ökningen av diagnoser frågan om vår syn på vad som är acceptabelt, "normalt" beteende har blivit snävare? Har skolan och arbetslivet, trots allt fagert tal om "individualisering" och "mångfald", utvecklats så att endast strömlinjeformade "mittpunktsnormala" människor får plats?
Frågan är viktig eftersom det i dag finns två diametralt olika bilder av adhd: Den glammiga mediebilden när kändisar koketterar med sin adhd och hävdar att den gör dem särskilt kreativa, respektive statistiken som visar att barn från lägre socialgrupper är överrepresenterade bland de diagnosticerade, och att de löper förhöjd risk att hamna i utanförskap. Ska överdiagnosticeringen upphöra måste vi intressera oss mer för barnen i riskzonen än för kändisarna.