Göran Persson erkänner i sin självbiografi att han insåg att kommunaliseringen av skolan som han drev igenom 1989 skulle sänka lärarnas status. Och han fick rätt - lärarnas lönenivåer liksom deras anseende har imploderat, även om den utvecklingen sannolikt startade redan med vänstervågen 1968, med dess relativistiska kunskapssyn och antiauktoritära ideal.
Därför är det efterlängtat att regeringen äntligen låter utreda kommunaliseringens effekter. Professor Leif Lewin ska utreda, och under gårdagens presskonferens förklarade han att det svåra blir att skilja kommunaliseringens effekter från effekter av andra stora skolreformer som genomfördes ungefär samtidigt.
Lewin ska i första hand undersöka vad kommunaliseringen har haft för effekt på kunskapsresultaten, lärarnas status och skolans likvärdighet. Det är redan känt att dessa tre är problemområden med negativ utveckling, men det är oklart i vilken utsträckning det beror på kommunaliseringen.
Klart är att kommunpolitiker och kommunala tjänstemän ofta har sämre förmåga och kompetens att hantera skolfrågor än sina statliga motsvarigheter. Inte för att de är kommunala, utan för att det finns en stat men 290 kommuner. De skarpaste hjärnorna räcker inte till att besätta alla kommunala skolnämnder och skolkontor.
Så har decennierna som har förflutit sedan kommunaliseringen visat prov på huvudlösa kommunala skolexperiment:
Halmstad bestämde att all undervisning skulle ske åldersblandat och sade att skeptiska lärare kunde säga upp sig. Färila i Ljusdal köpte datorer till alla barn för att de skulle "söka sin egen kunskap" och resultaten på nationella proven blev så usla att de hemligstämplades. Sandviken bestämde att mellanstadiebarn skulle studera på "distans" en dag i veckan för att lära sig att ta eget ansvar och använda datorer. Malmö lät eleverna sätta betyg på lärarna som skulle vara lönegrundande. Sollentuna avskaffade skolböckerna och ersatte dem med surfplattor.
Gemensamt för dessa exempel är ett underliggande förakt för lärare. Det finns en ogrundad tro att politikerpåhitt, elevens eget kunskapssökande och ny teknik ska leda till bättre resultat än undervisande lärare. Men man kan också ana besparingsmotiv - ett dyrt engångsköp av teknisk utrustning är i längden billigare än lärarlöner.
Och just där ligger kanske kommunaliseringens största fara: Mycket kan gå fel när ansvaret för skolan läggs på politiker och tjänstemän som varken förstår skolans uppdrag eller lärarnas arbete, men däremot har en uppblåst idé om sin egen förmåga och starka incitament att hålla nere kostnader (naturligtvis finns det också kommunala skolpolitiker och -tjänstemän som gör ett bra jobb.)
Leif Lewin ska inte föreslå några reformer, och ett återförstatligande av skolan vore en jätteapparat som kanske inte skulle lösa särskilt många problem. Att regeringen utreder den reform som har möjliggjort misslyckade och feltänkta "skolsatsningar" i många kommuner är ändå ett steg i rätt riktning.