Ibland får jag en sådan lust att bryta mot reglerna. De pressetiska, alltså. Händelserna kring folkpartiets EU-parlamentariker Maria Carlshamre är ett sådant tillfälle.
Maria Carlshamre har en gedigen karriär som journalist. Hon har bland annat jobbat på DN:s ledarsida och fått stora journalistpriset för en tv-film om Estonias förlisning. När hon valde att gå in i folkpartiet och kandidera till EU-parlamentet var det en första rangens nyhet. Carlshamre framstod som en ovanlig politiker. Inte långsamt framodlad i partimyllan utan en person driven av ett starkt engagemang, framför allt för utnyttjade och misshandlade kvinnor. Den allt mer omfattande handeln med kvinnor i Europa är ett av hennes viktigaste teman som politiker. Och som journalist kan man bara berätta. Som politiker kan man påverka.
I dag är Carlshamre misstänkt för bokföringsbrott och enligt egen utsago belagd med munkavle av partiledningen. Något hon trädde fram och berättade i Corren i onsdags. Hon valde Corren eftersom hon är krönikör på vår ledarsida.
Bokföringsbrottet härstammar från en firma hon drev tillsammans med sin förre man -- nu dömd för att ha misshandlat Carlshamre. Själv hävdar hon att hon är oskyldig. Målet avgörs senare i höst.
Det är med andra ord en dramatisk historia kring en av Sveriges mer kända EU-parlamentariker. En historia med många bottnar och tragiska inslag, vilket inte minst framgick av Charlotte Palmefors intervju med Carls-hamre, också den i onsdagstidningen.
Märkligt nog gled denna nyhet i det närmaste oförmärkt förbi på riksplanet. Orsaken var att dementimaskinen fungerade perfekt.
I dag har varje riksdagsparti, varje storföretag och varje större myndighet personer som är specialiserade på att hantera mediekriser. Specialister som vet hur de ska minimera effekterna av ett avslöjande, som vet att lägga locket på.
I det här fallet följde Corren de etiska spelreglerna. Vi ringde folkpartiets partisekreterare dagen före publiceringen och berättade vad vi skulle publicera och bad om en kommentar. Så att folkpartiets hållning skulle framgå i samma Corren som Carls-hamre framträdde. Det är juste. Så ska det fungera.
I det läget valde folkpartiet -- i enlighet med medietränarnas råd -- att dementera. I förväg. Innan Correns artikel ens var publicerad hade partiet skickat ett pressmeddelande till Tidningarnas telegrambyrå, TT. Meddelandet berättade Correns kommande nyhet (utan att nämna tidningen vid namn) och presenterade folkpartiets syn på saken. I praktiken en dementi. Dementin skickades ut till alla svenska medier av TT klockan 20.50 på tisdagskvällen, cirka nio timmar innan Corren med själva nyheten hade nått sina läsare. Och -- precis som medietränarna förutspår -- blev dementin nyheten i såväl Dagens Eko som många tidningar dagen efter. Inte nyheten om munkavlen. Locket var pålagt.
I detta klimat måste jag och andra utgivare fundera hur vi ska hantera våra nyheter. Ska vi följa spelreglerna -- eller ska vi spela lika hårt som motståndaren? Strunta i kommentarerna, medvetet bryta mot en pressetisk regel och låta de berörda uttala sig dagen efter. Låta dem smaka sin egen medicin.