Hockeyligan, som är en intresseorganisation för svensk elithockey, har överklagat en tingrättsdom i Linköping gällande ett så kallad tillträdesförbud för en person som slagits under en match. Åklagaren ville ge personen tillträdesförbud, men tingsrätten sa nej. Hockeyligan går nu till högre instans. Corren skrev om saken igår.
Lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang infördes 2005. Utöver domstolar kan även enskilda föreningar stoppa tillträde till en match. Bakgrunden till detta är växande problem med bråk och bus före, under och efter matcher. Det är ett frågekomplex som debatterats i flera årtionden, men där stat, myndigheter och föreningar ännu inte hittat några effektiva motmedel. Samtidigt som bevakningsinsatserna ökar, fortsätter problemen och till och med ökar.
Det är numera normalläget att polisen rustar extra inför en elitmatch, handlar det sedan om så kallade högriskmatcher så är ofta insatsen mycket omfattande. Piketpolis, kravallutrustning, stängsel, hundar är en del av det som behövs. Det bedrivs spanings- och underrättelseverksamhet. Poliser från en del av landet följer "sina" så kallade supportrar längs vägen till bortamatchen. Det kostar ett par hundra miljoner per år.
Det har även förts en debatt om, och hur stor del av detta arbete, som föreningslivet borde bekosta. Förenklat handlar det om elitverksamheten i fotboll och hockey och i viss mån även bandy. Varför det är just dessa idrotter tål att fundera på. Det är de stora publikidrotterna, men det finns andra sporter med relativt mycket publik som inte alls har denna typ av problem. Tills saken hör också att detta nästan uteslutande handlar om unga och äldre män, ofta med alkohol i kroppen.
Det är givetvis för enkelt att lägga allt på idrotten, men dess samspel med supporterklubbar och supporterkultur är problematisk. Supporterkulturen idylliseras trots att den även i ordnade former är tveksam. Den behöver dissekeras. Där finns dubbla standards för etik och moral, för rätt och fel. Den som har varit i närheten av en "normal" match får höra invektiv, könsord och svordomar över motståndare och domare. Så låter det. Ibland mer, ibland mindre.
Detta måste idrotten förhålla sig till. Föreningar och förbund tar avstånd, men när det sedan gäller så brukar ju matcherna avslutas med ett stort tack till supporterklubben/klubbarna som hållit låda under matchen, oavsett vad de haft för sig, vilka hatramsor de uttalat och vilka föremål som kastats på annan publik eller på plan. Den typen av tack förstör många timmars andra insatser.
Hårdare lagar, mer poliser och fler övervakningskameror har effekt. Det finns det siffror på. Samtidigt finns en gräns för hur mycket resurser som stat och kommuner kan lägga på en sådan fråga, även om lag och ordning tillhör de grundläggande sakerna som en statsmakt måste klara. När allt kommer omkring är det märkliga det att det behövs massiva polis- och ordningsinsatser för att kunna genomföra ett arrangemang i idrott. Och lösningarna som diskuteras handlar om mer av polisiär och rättslig kraft. Är det verkligen rätt väg?