Landet där bara en åsikt i taget kan debatteras och dessutom bara en sak tyckas. Så beskrevs en gång Sverige. Fel, tycker vi förstås. Men ibland känns tillmälet tyvärr träffsäkert.
I går var det Internationella kvinnodagen. Hela det offentliga Sverige debatterar då samma sak: kvinnofrågan. Fast debatterar är kanske inte rätt ord, för det krävs ju olika åsikter.
För politikernas del handlar det om en tävlan att vara "mest". Centerns Maud Olofsson är mån om att vara "mest" i kvinnofrågan, mer än vänstern, och tog därför dagen i akt att utlova utbildning i könsmaktsordning av alla blivande borgerliga statsråd och riksdagsledamöter. Dessutom tänker hon "ligga på" två kollegor -- moderaternas Fredrik Reinfeldt och kristdemokraternas Göran hägglund -- eftersom de är kätterska nog att inte kalla sig feminister.
Då har det gått för långt. Vi lever i en demokrati med yttrandefrihet. Olofsson är fräck och beskäftig när hon tänker tjata på andra partiledare att underkasta sig ett epitet de förbehåller sig rätten att vara kritiska emot.
Än värre är det när hon tänker "utbilda" regering och riksdag i en viss sorts tankemodell. Dessa personer är folkvalda utifrån just de värderingar de redovisar för väljarna. Har de fått det förtroendet är det just de samhällssyner dessa bär med sig i riksdagen som skall prägla deras arbete. Så fungerar demokratin. Ingen tänker utbilda Maud Olofsson i biologism eller nyliberalism, därför att ingen, varken hon eller någon annan, har rätt att lägga resultatet av allmänna val till rätta.
Det är bedrövligt att det skall behöva påpekas.