Den senaste pampskandalen inom socialdemokratin rullar vidare. Det visar sig nu att riksdagsmannen tillika vd:n för den fackliga kursgården Rönneberga, Ola Rask, inte bara har förvandlat Rönneberga till ett familjeföretag, utan även begärt och glatt mottagit full milersättning från riksdagen trots att han använder familjeföretagets tjänstebil. Den enhet inom riksdagen som hanterar ledamöternas ersättningar visste inte om tjänstebilen. Från Rönnebergas sida har man inte haft något att anmärka. Körjournalerna har attesterats av Rasks dotter.
Vidare har Rask behållit sin lön från Rönneberga samtidigt som han uppburit riksdagslön sedan 1994 vilket gjort honom till en av de mer välbeställda på Helgeandsholmen.
Det visar sig också att han inte sagt hela sanningen om den lägenhet på kursanläggningen som hans son fått bo i och som lyxrenoverats för fackets pengar. Enligt Rask får lägenheterna inte användas för byten mot andra bostäder. Men hans fru -- vice vd på Rönneberga -- berättar att sonen fått lägenheten just genom att byta sin dåvarande hyresrätt i centrala Stockholm. Med sin bror. Brodern hade satts upp som kontraktsinnehavare på Rönneberga och fick överta lägenheten i Stockholm. Och kunde sedermera göra ett riktigt klipp sedan denna omvandlats till bostadsrätt.
Man måste vara anställd för att få bo på Rönneberga. Den son som bor där för tillfället är det inte men har något slags specialavtal. När Hans Tilly, ordförande för Byggnads och även ordförande för Rönneberga handelsbolag, ombeds lämna ut avtalet vägrar han.
Strax senare meddelar styrelsen att man beslutat tillsätta en snabbutredning kring de här affärerna. Minuterna efter att Tilly förklarat att styrelsen har fullt förtroende för Ola Rask.
Från ett borgerligt strategiskt håll går det förstås att glädjas åt att vänsterns moraliska förfall blir allt mer uppenbart för var och en. Att det finns en växande trend med spruckna socialdemokratiska illusioner är ett både troligt och önskat scenario för en borgerlig valstrateg.
Ändå går det inte att komma ifrån att det hela är både beklämmande och genuint upprörande. Det är därför sådana initiativ som LO-ombudsmannen och debattören Olle Sahlströms skall hälsas med glädje. Han vill nämligen inte bara ha en etikkommission för arbetarrörelsen, krav på en sådan reses ju nu på flera håll, utan även ett slags uppror bland fackets medlemmar. Dessa bör "göra upp med pampväldet" och ställa fräna krav på sina förbundsledningar.
LO:s och partiets ledningar bör föregå med gott exempel och erkänna att de ständiga skandalerna är ett resultat av en arbetarrörelse marinerad i självgod maktfullkomlighet, menar Sahlström.
Visst vore det befriande om de gjorde det. Inte endast för arbetarrörelsens skull, eller, om man så vill, för en skadeglad borgerlighets skull. Utan för hela samhällets skull. Det skulle kunna vara startskottet för en bredare öppenhjärtig debatt om hela den svenska samhällsmoralen och vart den egentligen är på väg.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin vill inte kommentera vare sig Raskaffären eller kraven på etikkommission.