I oktober hävdade en undersökning att drygt hälften av Sveriges unga mammor vill bli hemmafruar. Det petades snabbt hål på undersökningen, som inte var vetenskapligt utförd. Ändå gav den upphov till en affekterad debatt. Statsministern sade att samhället inte har råd med oavlönat hemmafruarbete, och debattörer tog avstånd från det kvinnofientliga hemmafruidealet. M:s partisekreterare Sofia Arkelsten sade att Sverige i dag har ett problem med "cupcakes-trenden", vilket jag antar ska tolkas som en oro för subversiva hemmafrudrömmar.
Min hemmafru bakade inga cupcakes, men vi kände oss desto mer subversiva.
När min sambo och jag fick vårt första barn var vi båda tveksamma till tidig förskolestart, och ansåg att barn inte borde börja förskolan förrän de pratar tillräckligt bra för att kunna berätta om dagistillvaron. När sambons högskolestudier var färdiga hade sonen nyligen fyllt ett, och vi ville vänta med dagis.
Sambon hade inte rätt till a-kassa, och hans föräldrapenning var så låg att det var slöseri med föräldradagar att ta ut den. Vi gjorde en sträng budget: Jodå - min lön och barnbidraget gick faktiskt att leva på! Vi kunde inte unna oss någon vidlyftig konsumtion, men vi var överens om att det här var ett bra sätt att skjuta på förskolestarten medan sambon sökte jobb.
Det var då vi blev subversiva. När sambon rullade in barnvagnen på Arbetsförmedlingen snörpte arbetsförmedlaren på munnen och förklarade att "man får ingen a-kassa om man inte har barnomsorg". "Jag vet", sade sambon, "jag vill inte ha a-kassa, jag vill bara söka jobb". Och den sura arbetsförmedlaren kunde inte hindra honom från att söka jobb, trots bristen på barnomsorg.
Den kvällen firade vi (spartanskt) vår seger över staten. Vi kände oss som nybyggare i Amerika, eller några andra frihetliga äventyrare som går sin egen väg och vägrar att underkasta sig överheten. Andra kanske var tvungna att anpassa sig efter systemet, men vi klarade oss själva och behövde ännu inte lämna vår son till någon Myrdalsk institution för fostran.
Sju år senare, med ytterligare två barn, fasta jobb, sjukpenninggrundande inkomst att bevaka, och positiva förskoleerfarenheter, har vi också anpassat oss efter systemet. Men jag saknar känslan av frihet och "vi klarar oss minsann själva" som jag och sambon delade när han var hemmafru och inte behövde följa a-kassereglerna om barnomsorg.
Sonen tycks inte ha tagit skada av sin uppskjutna förskolestart. Han har ett välutvecklat språk och ett självständigt tänkande utan ängsliga sidoblickar på vad kompisarna tycker.
Jag tycker därför att barnens behov av förskola är överdrivna i hemmafrudebatten. Men framförallt saknar jag perspektivet att en självvald hemmafrutillvaro under en begränsad period av livet kan handla om frihet och oberoende - inte från varandra i parförhållandet, men från den stat som annars alltid styr och ställer över våra liv.