Senaste numret av magasinet Neo bjuder på skräckläsning: USA säckar just nu ihop fullständigt, medan Kina flyttar fram positionerna. Inte bara spås Kina snart gå om USA som världens största ekonomi, Kina är dessutom det land som har lånat ut mest till USA när amerikanerna byggt sin skenande statsskuld.
Och det handlar inte bara om USA. Kina har länge investerat i och lånat ut stora summor till länder i Afrika. Kina har också sagt sig vara redo att rädda eurozonens underfinansierade krisfond EFSF.
Men vad innebär det för världen att Kina sannolikt snart ersätter USA som ekonomisk supermakt - ett Kina som dessutom är den viktigaste långivaren för USA, Afrika och kanske Europa? Finns det risk att västvärldens värderingar - frihet, liberal demokrati och mänskliga rättigheter - relativiseras, så att förtryck, enpartistat och auktoritära ledare ses som likvärdiga alternativ? Vilken förebild, västlig demokrati eller kinesiskt förtryck, kommer tredje världens utvecklingsländer att välja om Kina har överlägsen ekonomi och tillväxt?
Framtiden ser dyster ut för demokratin. När Neo sågar Obama som en mycket svag president som har misslyckats med både ekonomin och utrikespolitiken, ursäktas han samtidigt med att det är konstitutionens och mediernas snarare än hans eget fel. Vem som än hade varit president hade tvingats anpassa sig till den "ständigt pågående valkampanjens" kringskurna handlingsutrymme, är budskapet.
På närmare håll är euroländerna och framförallt Grekland exempel på hur politiken blir ett hinder i stället för en lösning när tuffa ekonomiska beslut måste fattas. Risken är stor att alltfler drar slutsatsen att demokratin har visat sig underlägsen, att vi borde sköta politiken som kineserna för att få ordning på ekonomin.
Det vore en katastrof. Den västerländska modellen med liberal demokrati och mänskliga rättigheter är trots sina brister den enda samhällsmodell som respekterar alla människors lika värde och rätt till frihet.
Men för att den västerländska demokratiska modellen ska kunna hävda sig mot Kina krävs ett återupprättande av en halvt bortglömd moral. Roland Poirer Martinsson i Neo samt Nima och Tino Sanandaji i senaste Axess skriver om normer som tyvärr har blivit omoderna: Det personliga ansvarstagandet, att göra rätt för sig, att spara och gneta till sina drömmar i stället för att låna eller låta någon annan ta notan, det är gamla dygder som hade räddat oss från dagens kris om de fortfarande hade varit moderna.
Nu måste dygderna dammas av för att lyfta västvärlden ur den ekonomiska krisen - men framförallt för att inte demokratin ska dömas som förlorare mot Kinas odemokratiska modell. Demokrati kräver starkare normer och självdisciplin hos både politiker och medborgare än vad diktatur gör: Med frihet följer ansvar att tänka själv, och ta konsekvenserna av de egna valen.