Under våren har klassamhället och klasshatet debatterats. En av centralfigurerna har varit Jens Liljestrand, doktor i litteraturvetenskap och kulturjournalist på Dagens Nyheter.
Liljestrand väckte vänsterns raseri när han kritiserade en svensk samtidspoet för att odla blint och destruktivt klasshat. Vänstern menade att Liljestrand absolut ingenting begriper om klassamhället. Det finns ingen anledning att rekapitulera hela debatten här.
Däremot bör alla klassintresserade läsa Liljestrand novellsamling "Paris - Dakar" (Ordfront 2008). Liksom liberala ledarskribenten Erik Helmersons roman "Den onödige mannen" (Norstedts 2011) så beskrivs Liljestrands bok som en uppgörelse med den moderna mansrollen, en skildring av manlighetens kris. Men både Liljestrand och Helmerson kan precis lika gärna läsas som skönlitterära gestaltningar av medelklassens klasskamp.
Huvudpersonerna i Helmersons roman och Liljestrands noveller är män som kämpar stenhårt för att klättra en pinne till på statusstegen - eller åtminstone inte tappa greppet och rutscha utför. Berättelserna fångar känslan av att vara jagad - att hela tiden försöka prestera litet bättre, pressa sig ytterligare, men ändå misstänka att det inte räcker till.
Både Helmerson och Liljestrand låter också sina figurer tappa greppet och halka nedåt, och i degraderingens förnedring finns det faktiskt något befriande - nu är kampen över, nu spelar det ändå ingen roll?
Det Helmerson och Liljestrand gestaltar är klassamhället i klassamhället; den interna klasskamp som pågår hela tiden bland medelklassens karriärister och perfektionister där status och yta är allt. Det är sannolikt denna klasskamp som ligger bakom uttryck som "livspussel" (det är svårt att hinna göra karriär, vara en perfekt förälder, en perfekt livskamrat och sexpartner, ha ett perfekt hem, en vältränad kropp samt hänga med i kulturutbudet). Det är kanske också denna klasskamp som ligger bakom "Happy, happy"-trenden; den som skiljer sig och blir varannanveckasförälder får litet mer tid att odla karriär, relationer och personlig utveckling.
Till skillnad från den traditionella klasskampen, när arbetarklassens proletärer sluter sig samman i kollektiv, utkämpas den moderna medelklassens kamp på individnivå. Det är en mot alla, alla mot en. Därför finns det ingen trygg hamn, ingen gemenskap att vila i, utan kampen pågår hela tiden. När som helst blir du omsprungen av en konkurrent, och det kan vara din bror, din bästa vän eller hustru.
Helmersons och Liljestrands böcker är obehagliga, eftersom de visar hur outhärdlig en ständig kamp och statusjakt mellan individer är. De gör det litet lättare att förstå varför många människor som befinner sig mitt i denna atomistiska individernas medelklasskamp har så svårt att lyfta blicken och se sociala strukturer och klasser bortom medelklassen. Den egna kampen är jobbig nog.