Året innan fick Sverige ett monster i Anders Eklund, som dömdes för mordet på Engla Höglund.
Problemet, menade jag, är att vi genom att utmåla gärningsmännen som monster inte bara tar avstånd från deras handlingar, utan samtidigt ursäktar dem. Eftersom de är monster fråntas de på ett sätt ansvaret för sina handlingar. Det är fel.
Gärningsmännen är människor. Precis som offren. Därför ifrågasatte jag även förskönandet av offren, genom att till exempel kalla dem änglar - trots att de överlevt (bland andra Elizabeth Fritzl). Det medför en enkel världsbild i gott och ont som är lätt att ta till sig. Men det har visat sig att när bilden naggas i kanten och klyschorna eroderar, finner en del det stötande. Till och med så pass att offrens trovärdighet ibland ifrågasätts.
Tidsskriften Fokus, nr 23, har tittat närmare på sådana två fall: Österrikiskan Natascha Kampusch, som spenderade åtta år av sin barndom i Wolfgang Priklopils källare, och colombianskan Ingrid Betancourt, som i sex år var Farc-gerillans gisslan. Förutom de ofattbara kränkningar de utsatts för, har de båda kvinnorna gemensamt att de efter sina respektive fritagningar var väldigt måna om att få ut sina egna versioner av vad som hänt och inte låta media ta över berättelsen. Böckerna 3 096 dagar (Kampusch - Bonniers) respektive Även tystnaden har ett slut (Betancourt - Norstedts) kom nyligen ut på svenska.
Även Emma Jangestig, vars två små barn Max och Saga brutalt mördades i Arboga 2008 av tyskan Christine Schürrer, och Englas mamma Carina Höglund har gett ut böcker. Deras skildringar återger även till stor del hur de upplevt mediebehandlingen och hur deras trovärdighet och sorg ifrågasatts. För att de inte levt upp till den förväntade bilden av ett offer/ängel.
Fokus beskriver det som att de har inte gjort sin plikt som offer. I stället har de visat sig vara viljestarka personer som försökt ta en gnutta kontroll över sina öden, och för det har de straffats.
Dessutom verkar det sticka i ögonen på folk att de tjänar pengar på sina böcker. Man undrar varför? Om det ekonomiska tillskottet kan lindra bara ett uns av deras smärta, så är väl det en bra sak? Det troliga är dock att det inte gör det. Däremot kanske den lilla makt de lyckats erövra över sin situation ger en viss tröst.
Människor hanterar sorg och smärta på olika sätt. Kanske på ett sätt som för någon annan verkar obegripligt. Men att alla inte trivs i offerrollen, utan försöker hitta sätt att ta sig ur den eller vända den till sin fördel, ska vi välkomna. Inte fördöma och ifrågasätta.