Av alla beskrivningar från Haiti blir jag mest berörd av DN:s erfarne utrikeskorrespondent Michael Winiarski. I en text i fredagens tidning beskriver han hur han flyger in till Port au Prince i ett litet sexsitsigt flygplan och möter helvetet. Normalt sett är Michael Winiarski en lågmäld och analytisk reporter. Här andas hans text förtvivlan:
"Ett landskap öppnar sig, som hämtat ur Dantes inferno. Det är inte bara värre än vad jag kunde föreställa mig - det övergår mänskligt förstånd. Jordbävningskatastrofens omfattning är helt enkelt större än vad mänskliga sinnen kan ta in."
I den fortsatta texten beskriver han vad han ser. Det är ohyggligt att läsa. Hur är det då inte i verkligheten?
Även Corren har naturligtvis gett stort utrymme åt katastrofen. Ändå slår en tanke mig:
Hur lång tid kommer det att ta att få samhället att fungera igen i Haiti? När den japanska staden Kobe drabbades av en jordbävning 1995 tog det tio år innan staden var återuppbyggd. Det var i högteknologiska och rika Japan. Tar det 20 år för Port au Prince? 50 år? Kommer staden någonsin att kunna återhämta sig.
Och hur länge består vårt intresse?
Varje katastrof lockar fram en lavaström av reportage. Vi läser och förfäras. Men efter någon vecka sjunker vårt intresse. Ämnet blir söndertjatat. Så slutar vi läsa och mediebevakningen går över i en rännil för att sedan upphöra. Tills nästa katastrof.
Det ligger nära till hands att mediekritiskt beteckna detta fenomen som "katastrofen som underhållning". Att lidandet är kittlande för stunden där hemma i tevesoffan. Att mediebevakningen är en spekulation.
Det håller jag inte med om.
Vårt behov av information är legitimt. Hur skulle vi kunna engageras om vi inte fått veta vad som hänt? Hur skulle det kunna vara politiskt försvarbart att ge över 400 miljoner kronor till FN:s katastroffond om vi inte förstod varför pengarna behövdes? Och hur många skulle sätta in en hundring till Röda korset om vi inte visste?
Nej, det katastrofbevakningen illustrerar är medias flyktighet. Den massiva bevakningen följs så sällan upp. Ta den iranska staden Bam som totalförstördes i en jordbävning 2003. 43.000 döda. Hur ser det ut i Bam i dag?
Är inte Tsunamin ett exempel på motsatsen? En katastrof där vi ständigt får uppdateringar om hur det gått och hur de överlevande mår idag. Det stämmer, men det handlar nästan uteslutande om drabbade svenskar och de områden dit svenskar reser.
Minns du Aceh? Den indonesiska provins som drabbades hårdast av Tsunamin. Hela området sköljdes över av flodvågen och 230.000 människor dog.
När läste du senast om Aceh?
Att vara journalist handlar för det mesta om att leva i och skildra nuet. Så när det gäller att berätta om hur det gick sedan, har alla vi i medierna skäl att vara självkritiska.