Kontrasten är slående. När Correns sportredaktion besöker Stadium sports camp i Norrköping testar elvaåriga hockeykillar gymnastik, och tränar på kullerbyttor och volter. Lägergeneralen Magnus Moberg säger att det viktiga inte är att bli så bra som möjligt, utan att ungdomarna ska lämna campen med ett leende på läpparna.
Veckorna innan har DN haft en artikelserie om den tidiga elitsatsningen i Stockholms pojkfotboll. Brommapojkarna är värst med ett särskilt elitlag för åttaåringar, men de är inte ensamma om att ha särskilda talangscouter som värvar lovande pojkar från konkurrerande klubbar. Träningen för de utvalda är stenhård.
Det är lätt att argumentera mot en tidig elitsatsning inom barn-idrotten. De barn som inte platsar kan få självförtroendet och idrottsglädjen krossad för all framtid, medan de få utvalda utsätts för stress, prestationsångest och en ensidig fokusering som i värsta fall kan leda både till fysiska skador och att utvecklingen på andra områden står tillbaka.
Ur det krassa medaljperspektivet är det också tveksamt med tidig elitsatsning. Rolf Carlsson, forskare vid Idrottshögskolan, visade i sin doktorsavhandling att de som tidigt är mycket framgångsrika i en idrottsgren sällan når landslaget.
Men vuxenvärlden måste också akta sig för att gå för långt åt det andra hållet. Lika illa som att peta idrottande barn för att de inte är tillräckligt talangfulla, är det att döda ett intresse genom att inte låta barn jobba så hårt och målmedvetet som de själva vill. Oavsett vilket specialintresse ett barn har så ger det stor tillfredsställelse att behärska fotboll, fiol eller franska och veta att man har uppnått färdigheten genom hårt arbete.
Skolverket utredde nyligen om inträdesprov till så kallade profilklasser ska förbjudas. Slutsatsen blev att proven är okej, så länge det handlar om idrott eller estetiska ämnen. Däremot förbjöd man inträdesprov till klasser med profilering mot något "traditionellt" skolämne, som matematik.
Det är inkonsekvent att barn med talang och intresse för höjdhopp eller körsång får utveckla detta särskilt, men inte barn vars håg står till naturvetenskap. Väger man in att en del av elithysterin i Stockholms pojkfotboll säkert beror på ekonomiska intressen blir det ännu konstigare. Risken borde vara större att föräldrar och tränare eller lärare ser en framtida guldkalv i en lovande fotbollspojke än i en potentiell litteraturvetare.