När Reinfeldt i sommartalet förra helgen talade sig varm för ett fjärde jobbskatteavdrag kritiserades han för att sakna visioner. Corren tyckte tvärtom att visionslösheten är poängen med sänkta skatter: Det är individerna som ska ha visioner, inte statsministern.
Men när Reinfeldt och de andra alliansledarna i onsdags presenterade åtgärder mot arbetslösheten lät de plötsligt som Socialdemokrater - det är politiker som med skattemedel ska få fart på sysselsättningen, genom utbildningssatsningar och konstruerade arbeten. En sådan politik kanske är oundviklig efter en global finanskris, men det hade suttit fint med en påminnelse om att företagande är det enda som skapar riktiga, långsiktiga jobb.
Och när Reinfeldt i går inledningstalade på Moderaternas arbetsstämma var inspirationen från Socialdemokratin ännu tydligare. Skattefinansierad välfärd och utjämningspolitik nämndes betydligt oftare än företagsfrågor, och Moderaternas mål bör enligt Reinfeldt vara att bli det "långsiktiga statsbärande partiet".
En förklaring kan vara att Reinfeldt i detta tal inte vände sig till allmänheten, utan till redan övertygade moderater. Kanske tog han i extra mycket för att gammelmoderater ska förstå att M i dag är ett bredare parti än förut. Å andra sidan borde de gammelmoderater som inte är omvända redan ha lämnat partiet.
Ordet "frihet" förekom flitigt i talet, men Reinfeldt satte aldrig kött och ben på friheten. När han kunde ha förklarat hur människor ska bli friare med moderat politik valde han i stället att prata om hur partiet ska säkra ett långvarigt maktinnehav med traditionella S-metoder. "Den som bäst formulerar samhällskritik slår an hos flest", sade Reinfeldt, och tanken gick till S-vanan att demonstrera mot sig själv på första maj. "Att formulera en politik till lösning på människors problem", manade Reinfeldt, som om människor inte själva vill och kan lösa sina problem. "Rollen som det långsiktiga statsbärande partiet är ledig", frestade Reinfeldt, och reflekterade inte över att just S långvariga maktinnehav och statsbärande roll har varit ett demokratiskt problem i Sverige.
Med ett Erlanderskt långt maktinnehav riskerar "frihet" att bli för M vad "rättvisa" är för S - ett alibi för att behålla makten men ett ord tömt på verkligt innehåll.
Och den som försöker bli älskad av alla riskerar som sagt att inte bli älskad av någon. Socialdemokrater röstar hellre på S än på en ljusblå kopia. Moderater som undrar vart idealen tog vägen röstar förhoppningsvis på ett annat borgerligt parti, men risken finns att de inte röstar alls.
Till Reinfeldts och M:s försvar ska sägas att politiken som förts sedan valet 2006 inte alls är en ljummen S-kopia - friheten har verkligen ökat. Men Moderatledarens tal i går lovade inte gott inför valet 2010.