Det är frågan som alla jämställdhetsivrare i Sverige måste brottas med. Juridiskt är vi nästan helt jämställda, och det får många av internationella kvinnodagens högtidstalare att vända strålkastarna mot andra länder. Att män och kvinnor i Sverige engagerar sig för utsatta kvinnor i andra länder är viktigt.
Andra menar att vi inte är jämställda på riktigt i Sverige ännu, och de hänvisar gärna till statistik: Män tjänar mer än kvinnor, kvinnor tar ett större ansvar för hem och barn.
Förutom feministfavoriten kvotering (som Corren ofta tagit avstånd från, senast i måndags) är samtidens trendkoncept för att uppnå jämställdhet normkritik. Det går till så här:
Beskriv det upplevda jämställdhetsproblemet (till exempel att det finns könsroller, att föräldrar vill hämta sina barn tidigt på dagis, att många lever i kärnfamilj, att många kvinnor ammar) som effekten av en problematisk norm. Kräv sedan normkritiskt arbete, till exempel genuspedagogik i förskolan, normcensurerad barnkultur, eller - som MP:s Yvonne Ruwaida gjorde 2009 - en normkritisk myndighet!
Men normkritiken blir lätt infantil. Dels för att tankarna oftast inte har tänkts hela vägen (vad vill vi ha i stället för en norm att hämta tidigt på dagis, en norm att hämta sent?), dels för att normkritiken flyr det personliga ansvaret. Den som vill att barnen ska uppfostras utan könsroller har ju alla möjligheter i världen att göra detta själv. "Föregå med gott exempel", kallas det, och var en gång en populär barnuppfostringsmetod.
I nånannanismens tidevarv är dock personligt ansvarstagande passé - genuspedagoger i förskolan ska avprogrammera de könsrollsmönster som barnen lär sig hemma av mamma och pappa.
Dessutom innebär normkritik precis som kvotering inskränkningar i personlig frihet och integritet. Om Ruwaidas myndighet för normkritik blir verklighet och slåss mot normen om kärnfamilj (ett av de normkritiska feministernas hatobjekt) - vad innebär det för alla som vill leva i sin kärnfamilj för att de faktiskt trivs med det? Ska de offentligt be om ursäkt för sin "synd", ungefär som män i feministkretsar brukar göra?
Det vore uppfriskande med mer "gräv där du står"-attityd. I stället för att "nånannan" (dagisbarnen, genuspedagogerna, politikerna) ska göra Sverige jämställt borde alla normkritiker rannsaka sig själva. I slutet av 70-talet var de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet missnöjda med grabbjargong och osynliggörande av kvinnor på redaktionen. De höll möten och skrev ett dokument som ledde till förändringar. Oavsett vad man tycker i jämställdhetsfrågan så framstår 70-talets kvinnokamp som mindre gnällig och väntande på att "nånannan" ska fixa allt än dagens normkritiska feminism.
Det är individer, inte myndigheter eller politiska beslut, som förändrar normer.