Nyligen anmäldes en mamma för att hon uppfostrar sin son att tro på en fantasivärld där smurfar och rymdvarelser existerar. Genast påpekade ateister att det inte är konstigare än att uppfostra barn till att tro på gudar.
Men ingen påpekar att den aktuella "hen"-debatten vimlar av förespråkare för massuppfostran i strid med vetenskapliga faktum.
Att ersätta orden "hon" och "han" med det könsneutrala "hen" har tidigare varit en marginalfråga. Men sedan en barnbok med en könsneutral "hen" som huvudperson gavs ut kräver allt fler att förskolorna ska bli könsneutrala. Politiker från V och MP tolkar nu skollagens och läroplanernas "jämställdhet mellan könen" som att förskolor ska arbeta "könsneutralt", säga "hen" och låtsas som om det inte finns några kön.
I hemmet gör föräldrar som de vill. Ingen politiker har rätt att styra vilken övertygelse föräldrar förmedlar till sina barn, oavsett om det handlar om smurftro, religiös tro eller tron att det inte existerar kön. Ingrepp i familjer bör endast göras vid psykiskt farliga sektmiljöer där barnen uppenbart far illa.
Vad som förmedlas vid förskolor bestämmer däremot politikerna. Att vissa politiker vill att förskolor ska låtsas att det inte finns kön är lika hårresande som om de ville att förskolorna skulle förmedla smurftro.
Kön finns. Det är ett säkrare faktum än guds eventuella existens, som varken har kunnat bevisas eller motbevisas.
Förskolor och skolor ska verka för jämställdhet mellan könen. Men jämställdhet är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön, inte att utplåna könen. Att motverka traditionella könsroller är att övertyga pojkar och flickor om att de kan göra vad de vill, inte att slå i dem att de inte är pojkar och flickor.
Förespråkarna för "hen" menar att barnens självkänsla blir starkare och deras identitetsskapande friare när de slipper könen. Risken är uppenbar att det blir tvärtom. Könet är en del av identiteten, och om barnet inte får veta eller måste låtsas som att det inte känner till sitt kön kan barnet bli förvirrat och undra vad det är för fel på henne/honom. Efter några år sätter dessutom bröst, målbrott och skäggväxt stopp för experimentet, och att den i sig svåra puberteten ska innebära övergången från könlös till könad kan inte vara lyckat.
"Hen"-förespråkarnas tidigare genuspedagogiska experiment ledde till ett förakt för traditionella femininitetssymboler; färgen rosa, prinsessklänningar. Förmodligen förespråkar de en radikal, ny pedagogik för att fortsatt kunna hävda att de står på kvinnornas sida.
Men social ingenjörskonst, i synnerhet när den utövas mot barn, är en styggelse. Vill man som vuxen riva upp könsrollerna börjar man lämpligen med sig själv. Kanske tar de egna barnen efter. Alla andras barn ska man hålla genusideologin borta ifrån. Barns identitetsskapande och självkänsla är för viktiga för att utsättas för verklighetsförnekande "hen"-experiment.