Typiskt för Göran Persson när han äntrade talarstolen på socialdemokraternas kommunkongress i går var hans inledande kärleks-förklaring till -- politik. Ingen var nog vare sig rörd eller förvånad. Sådan är han. Men man kan älska politik på två sätt. Man kan älska det där tradiga mekaniska, tryggt för den som inte har fantasi för andra miljöer och tankar än de i förväg utlagda. Sådant var det Perssonska spåret i anförandet. Solidaritet var viktigt. Arbetslösheten var viktig. Moderaterna var farliga. Och så vidare. Det var det tusende partiledaranförandet. Men så. Plötsligt. Det oväntade. Persson förklarar sig vara bekymrad över den råhet och hårdhet som hela tiden skruvas upp i samhället. Den ökade sexualiseringen. Alla leksaker inriktade på våld, spelen inriktade på förnedring, nöjesprogrammen där fokus sätts på förlorare. Vad är det egentligen för tid vi lever i, undrade statsministern efter en konstpaus. Det är levande politik, det. För den som verkligen kan konsten. Den som vet att fånga upp de tankar, skeenden, strömningar som inte ligger inrutade i partiprogrammet utan ständigt formar sig till nya prövningar för den fantasilöse, men samtidigt oerhörda möjligheter för den som vet att begagna sig av dem. Den kreative politikern.
Plötsligt använde Persson det språk och det perspektiv som Alf Svensson borde ha gjort och som Fredrik Reinfeldt borde pröva. Plötsligt vidrörde han den sorts värdefrågor som möter vanligt folk varje dag, men som inte betraktas som politik.
Vi kan förstås inte lagstifta om allt det här, sade Persson, men vi måste i alla fall tala om det, annars lämnar vi en massa andra i sticket som oroas. Den socialdemokratiske partiledaren efterlyste en diskussion om samhällsandan i ett helt nytt avseende än vad som brukar vara gängse. Mitt under en tid då de politiska oddsen för partiet varit sämre än på länge och det mesta verkar gå de borgerliga strategernas väg.
Här fick plötsligt den borgerliga alliansen all anledning att se upp. Om denna Perssonska överraskning visar sig vara en del av en kommande genomtänkt retorisk strategi kan vad som helst hända. Då utmanas borgerligheten på ett område som de lämnat obevakat, men som likväl är centralt. Persson har helt rätt i att det finns en massa oroliga människor som inte vill bli lämnade i sticket. De som undrar vad som har hänt med samhällsandan och lyssnar på den politiker som tar detta på allvar. Visst kan Persson blixtra till.