Efter tingsrättens beslut i tisdags, att den tyska kvinna som misstänkts för barnamorden i Arboga är överbevisad om mord och mordförsök, intervjuade en reporter på Expressen två av de tre nämndemän som deltog i beslutet.
"Var det någonting som fick dig att tvivla?", frågade reportern nämndemannen Cecilia Uggla.
"Nej.., jag.., nej, inte så att jag helt och hållet trott att hon är oskyldig. Jag har nog kanske mest lutat åt att hon varit skyldig", svarade Uggla.
När rättens ordförande såg citatet tvingades Uggla hoppa av sitt uppdrag. Nämndemän måste vara opartiska, och uttalandet visar att Uggla var jävig.
Nu har den tyska kvinnans försvarsadvokat jävsanmält även de andra två nämndemännen. Härvan kan leda till att hela rättegången måste göras om, med nya nämndemän. Det skulle naturligtvis vara påfrestande för de inblandade, och dessutom kanske Arbogamammans redan ifrågasatta uppgifter kan förlora ytterligare trovärdighet.
Att nämndeman Cecilia Uggla uttalade sig som hon gjorde är upprörande - både vad hon sade och att hon sade det. Uggla förklarar att hon blev anstormad av journalister och "stressad och pressad" sade saker hon inte menade. Det ursäktar inte Ugglas grova misstag, men riktar ändå strålkastarljuset mot mediernas roll i uppmärksammade rättsfall.
Mordet på Olof Palme, styckmordet på Catrine da Costa och Arbogamorden är exempel på hur mediernas rapportering direkt har påverkat rättsprocesser. Det uppstår krockar mellan å ena sidan ett rättssystem som förutsätter att vittnen, misstänkta och nämndemän är opåverkade av yttre omständigheter - och å andra sidan konkurrerande medier som vill vara först med de hetaste, saftigaste nyheterna.
Det är inget alternativ att begränsa mediernas utrymme med lagändringar. Tryck- och yttrandefrihet är grundläggande för demokratin och ska inte tafsas på. Dessutom finns det exempel på hur envisa besvärliga journalister har fått dömda personer friade, så tryckfriheten kan vara ett skydd när rättssäkerheten brister.
Men man kan önska en större eftertänksamhet från medierna, och i synnerhet kvällspressen. Hur långt är det rimligt att gå för att få inblandade i rättsprocesser att prata, och är det alltid rätt att publicera det de säger? Det är sådant man hoppas att de ibland tar sig tid att diskutera på kvällstidningarnas kriminalredaktioner.