SJ kröp naturligtvis till korset och stängde av konduktören. Facket, Seko, ställde sig dock på dennas sida, menade att konduktören agerat rätt och skyllde alltihop på arbetsgivaren.
Aftonbladet är inne på samma spår, och drar (4/8) en parallell till en händelse för två år sedan då två afghanska flyktingpojkar, mitt i vintern, fick samma behandling som den elvaåriga flickan. Tidningen förklarar båda händelserna med SJ:s ruttna företagskultur - "det är något som luktar här" - och jämför bolagets "förfall" med samhällets i stort.
Hade flickan varit blond och blåögd hade hon aldrig blivit avslängd, menar en del. Det är en möjlig förklaring, att konduktören är främlingsfientlig och därför inte tvekade inför att släpa av den mörkhyade elvaåringen som inte kunde göra sig förstådd på svenska.
En annan möjlig förklaring är att konduktören är en rätt vanlig, osäker kvinna som försöker att sköta sitt jobb efter bästa förmåga. När hon så ställdes inför den kända situationen kände hon sig än mer osäker och valde den i hennes ögon trygga lösningen: Att gå efter regelboken.
Det här är inget försvarstal för SJ. Händelsen är minst sagt pinsam för bolaget, som redan kämpar med sitt skamfilade rykte. Men går det att skriva en regelbok som anger hur de anställda ska agera i varje enskild situation? Svaret är förstås nej. SJ, liksom alla andra arbetsgivare, måste förlita sig på sina anställdas förmåga att använda sunt förnuft. Ibland är det samma sak som att inte följa reglementet in absurdum.
I förra veckan samtalade jag med etikforskaren Ann Heberlein. Hela intervjun gick att läsa i måndagens Corren. Hon talade bland annat om att människor kan vara så upptagna av att göra rätt, att det lätt blir fel. Som exempel nämnde hon alliansens reformering av sjukförsäkringen. De ändrade reglerna har fått till följd att individer känt sig förföljda och ifrågasatta av anställda på Försäkringskassan, som egentligen bara följer de direktiv de fått.
Rätt blir fel.
I kontext till detta talade Heberlein även om hur många blivit så upptagna av sina rättigheter att de glömmer sina skyldigheter, gentemot det gemensamma men också mot sina medmänniskor. Kvinnan som tog hand om elvaåringen på stationen i Kumla vittnar om hur flera personer passerade den gråtande flickan innan hon själv nådde fram. Hon levde upp till sina skyldigheter. De som ignorerade flickan struntade i dem, eller var för rädda för att "lägga sig i" och "göra fel".