"Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet". Så står det i en av våra grundlagar. Ändå tvingas några hundratusen personer i Sverige varje år att bli medlemmar i och betala avgift till studentkårer - annars får de inte skriva tentor och kan inte få ut examen.
Därför slog högskoleminister Lars Leijonborg i går högtidligt fast att "frihetens klockor klämtar", när han berättade hur regeringen vill avskaffa kårobligatoriet. Den demokratiska rätten att själv välja vilka föreningar man vill vara med eller inte vara med i ska naturligtvis gälla alla - även studenter.
Att det grundlagsvidriga kårobligatoriet har fått rulla på i så många år beror på att studentkårerna fyller viktiga funktioner. Kårerna säkrar studentinflytande, genom att utse representanter till högskolornas styrande organ, och de bidrar med studentperspektiv till högskolornas utveckling. Dessutom står kårerna för mycket studentsocial service.
Men det borde inte behövas ett grundlagsvidrigt föreningstvång för att säkra inflytande och driva på utveckling. Vi har ingen tvångsanslutning till vare sig fackföreningar eller politiska partier i Sverige. Ändå anser nog de flesta att facken är framgångsrika i att föra fram medlemmarnas perspektiv, och att det demokratiska livet i kommuner, landsting och riksdag fungerar hyggligt. Framförallt lyckas man utan tvångsanslutning att engagera många fler än studentkårerna: Valdeltagandet vid riksdagsvalen i Sverige brukar ligga runt 80 procent, när studentkåren StuFF vid Linköpings universitet höll kårval 1999 var deltagandet 12,3 procent.
Det låga engagemanget och valdeltagandet riskerar att leda till att de som jobbar aktivt i studentkårerna representerar sig själva snarare än alla studenter. När kårerna nu måste upp till bevis och förmå studenter att frivilligt bli medlemmar och betala avgift så kan hela verksamheten vitaliseras, hoppas Leijonborg.
Men regeringen vågar inte lämna kårernas ekonomi helt i händerna på fattiga studenter. Det kommer att betalas ut statliga bidrag på 105 kronor per student och år, för att kårer som inte lyckas attrahera betalande medlemmar ändå ska kunna fortsätta med verksamheten. Och det är här kritiken riktar in sig. Sveriges förenade studentkårer (SFS) menar, liksom S, V och MP, att det är alldeles för litet pengar, och tror att studentinflytandet försvinner.
Kritikerna säger emot sig själva. Om studentkårerna gör ett så storartat jobb och om verksamheten är så viktig som SFS och oppositionen anser så bör det inte vara särskilt svårt för kårerna att få studenter att betala medlemsavgift, och då blir ju statsstödet ett rent tillskott.
Kritiken vittnar i stället om ett mycket lågt förtroende för studenternas vilja att utöva inflytande. Men lösningen kan inte vara att förvägra studenter deras grundlagsfästa föreningsfrihet. Frihet och ansvar går hand i hand. Myndigförklarade studenter kan visa sig mer intresserade av inflytande än kritikerna tror.