Sedan Stefan Löfven blev partiledare i januari har opinionssiffrorna undan för undan sett bättre ut och i Ipsos mätning över partisympatier som presenterades av DN i fredags är man nu största parti. Sammanräknat med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har de rödgröna partierna egen majoritet.
Partiets opinionsmässiga återhämtning efter katastrofåret med Håkan Juholt har gått rekordsnabbt. På bara två månader har man blivit största parti. ?Normala? siffror börjar vara inom räckhåll. Väljarna uppfattar med rätta Stefan Löfven som en mera seriös statsministerkandidat än Juholt och agerar därefter. Det är tvivelsutan så att Löfven besitter många av de kvalitéer som svenskar brukar uppskatta hos sina politiska ledare: Lågmäldhet, eftertänksamhet och måttfullhet.
Men det finns trots allt goda skäl för Löfven att fortsätta hålla champagneflaskorna på kylning. Opinionsuppgången beror inte så mycket på den egna styrkan som regeringens ihållande formsvacka. Regeringen har sedan valet 2010 fört väldigt lite politik. Inte ens skattesänkningar verkar vara intressant längre. Med Juholt med i bilden dolde hans klavertramp effektivt regeringens håglöshet. Nu börjar den i stället synas igen.
Tids nog kommer Löfven tvingas att lägga fram sin politik. Hur ska skatterna hanteras? Hur blir det med skolan? Vad händer med arbetsmarknadspolitiken? Blir det några samarbeten med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Än så länge har partiet gjort ett par försiktiga trevare på de ekonomiskpolitiska och skolpolitiska områdena, men inte mer än så. Partiet har insett att både ekonomin och skolan är högt prioriterade av väljarkåren och att båda har fungerat som sänken för socialdemokratin de senaste åren.
Men ju längre Löfven väntar med att komma med sakpolitik desto svårare blir det att förändra partiet. När Fredrik Reinfeldt blev vald till moderatledare 2003 väntade han inte länge innan han lanserade Nya Moderaterna. Tuffa beslut behöver tid att sjunka in i partiorganisationen.
Det går heller inte undkomma att socialdemokraterna i och med sin uppgång i opinionen närmar sig det tillstånd det största oppositionspartiet i vårt land brukar ha mellan valen. Många gånger innan 2006 har moderaterna firat triumfer i olika mätningar för att sedan få pyspunka i valrörelsen. Förra mandatperioden var det socialdemokraternas tur att ligga högt och falla tungt. Deras väljarras under hela 2010 kommer att gå till historien som en av de mer dramatiska utförsåkningarna i svensk politik.
Socialdemokraternas uppgång i opinionen är alltså inget att yvas över. Det är snarare politikens tyngdlagar som åter gör sig gällande, efter månader av Håkan Juholts gravitationstrotsande klumpigheter. Nu hör vi från båda lägren ett tyst mumlande om att ?lyssna in?. Det är som att båda blocken bestämt sig för att tystnad är precis vad väljarna vill ha.