En kvinnlig restaurangägare i Malmö dödas kring stängningsdags, natten till söndag. Hennes man utsätts för en svår misshandel, och särskilt våld mot ögonen. Parets två barn i tioårsåldern finns också inne i restaurangen. De har nu tagits om hand av sociala myndigheter.
Häromdagen utsattes en kvinna vid halv sextiden på kvällen för en våldtäkt i Vasaparken i centrala Stockholm. I bostadsområdet Ekön i Motala våldtogs en kvinna i 20-årsåldern.
Och natten till lördag hittas en 22-årig man i en blodpöl, efter att han jagats in i Kvarnparken i Mjölby. Vittnen har sett tre män med rakade huvuden försvinna från platsen. Fyra personer har anhållits. Polisen utesluter inte rasistiska motiv.
Det är några axplock ur helgens deprimerande nyhetsskörd. Anonyma händelser som alstrar små eller stora rubriker, och som inger ilska hos de flesta men kanske också uppgivenhet. Var kommer ondskan ifrån, i ett samhälle som i århundraden varit skonat från krig?
Medkänsla gör ont. Kanske är det bättre att se till sig och sitt.
Tänkt av många är detta en farlig tanke. Tillit och solidaritet är demokratins kitt.
Varje vecka kan läsare av svenska morgontidningar konstatera att våldsbrotten blir grövre till sin karaktär. Brutaliteten är ett faktum.
Kirurger på landets stora akutmottagningar har slagit larm om att de tar emot allt fler knivskadade personer, och att långtifrån alla patienter väljer att anmäla att de utsatts för brott.
Polisen talar om allt fler illegalt insmugglade vapen i omlopp - vapen som är hart när omöjliga att spåra.
Våld mot väktare, ordningsvakter och krogbesökare har ökat under senare år. Eftersom tillgången till vapen är god har våldet blivit grövre.
I det fördolda dödas varje år i snitt 16 kvinnor av en närstående man. Sexualbrotten ökar.
Ungdomar känner av ett brutaliserat klimat. Några beväpnar sig med knivar, och snart är våldsspiralen ett faktum. Nyligen försökte högerextremistiska krafter också plocka poänger på det tragiska knivdådet i Sollentuna, då en 14-årig pojke dödades.
Något är fel. Statsminister Göran Persson har benämnt det som ett "växande inre hot" mot Sverige. Han syftar närmare bestämt på kriminalitet, grova våldsbrott och narkotikamissbruk.
Inte sällan utförs våldsbrotten av aggressiva personer med dålig impulskontroll. Bland förbrytarna finns ofta psykiskt störda personer med olika missbruksproblem.
Mot dem måste samhället vidta tvångsåtgärder. Men än bättre är det om personer i riskzonen tidigt kan få stöd och behandling, så att de blir fria från missbruk och inte fastnar i kriminella gäng eller mönster.
När familjen inte fungerar måste samhället ta vid. Det handlar om en fungerande barnomsorg och skola, om att myndigheter måste slå ringar kring utsatta barn.
Även om det vore dyrt för hårt ansatta kommuner att sluta spara på barn och ungdomar, skulle det sig bevisligen löna sig i längden. Utvecklad kriminalitet och brottslighet leder till enorma kostnader, både i ekonomiskt och mänskligt hänseende.
En serie spektakulära fritagningar har under senare tid lett till krav på hårdare tag. Även socialdemokraterna tycks nu vilja avskaffa "svängdörrar" inom kriminalvården. Tonen är förändrad.
Visst måste den som rymmer från kriminalvårdens anstalter straffas - som de borgerliga kräver - och visst måste säkerheten förbättras på anstalterna. Flera brott måste också leda till längre straff.
Men det finns anledning att vara vaksam. Hårda straff utan vård kan motverka sitt eget syfte. Interner ska inte mucka som monster.
Lagstiftningen borde vässas. Men i synnerhet måste polis och andra rättsvårdande instanser tillämpa gällande lagar, exempelvis när det gäller narkotika- och vapenbrott. Psykiatrins kris måste åtgärdas, bland annat genom samarbete till mellan vården, rättspsykiatrin och socialtjänsten. Kriminalvården måste få resurser att komma tillrätta med överbeläggning och brist på kvalificerad vårdpersonal.
Och det behövs fler närpoliser som kan arbeta på ett förtroendefullt sätt med barn och ungdomar. Redan innan det går illa.
Och innan tilliten brister i samhället.