Det finns ett stråk av grymhet i den moderna svenska historien. Jag tänker på 1900-talets två stora brott riktade mot vårt lands egna invånare: lobotomeringarna och steriliseringarna.
Lobotomi betyder "skära av lob", i det här fallet kopplingarna mellan pannloberna. Under framför allt 40- och 50-talen lobotomerades tusentals svenskar, bara på Sidsjöns sjukhus cirka 500. Det handlade om besvärliga patienter: skrikiga, bråkiga, ångestfyllda, ofta med diagnosen schizofreni. Obotliga -- och mycket dyra för samhället att vårda under en livstid. Om man däremot lobotomerade dem blev de lugna och så lätthanterliga att familjerna kunde sköta om dem gratis. Att man samtidigt med ångesten skar bort deras känsloliv och möjligheter att umgås normalt med andra människor för resten av livet var en bieffekt. Det allmännas bästa fick gå före.
Ungefär samma period pågick steriliseringarna. De riktades mot de oönskade i samhället, mot dem som kallades rasblandade, ensamstående mödrar med många barn, avvikare, tattare. Ett typfall var just en ensamstående kvinna som kom till de sociala myndigheterna och bad om abort. "Javisst, om du steriliserar dig." Statlig utsovring av "undermåliga människor" kallade journalisten Maciej Zaremba det när han i Dagens Nyheter 1997 avslöjade omfattningen av denna skandal. Under 40- och 50-talen berövades 60 000 svenskar sin fortplantningsförmåga. För det allmännas bästa.
Jag trodde att vi lärt oss av historien. Lärt oss att samhällets centrala uppgift är att värna de allra svagaste, skydda den enskilda människan som behöver vårt stöd.
Jag hade fel.
När vi om 20--30 år ser tillbaka på de första åren av detta århundrade kommer vi att till lobotomeringarna och tvångssteriliseringarna lägga behandlingen av de apatiska barnen. Än en gång får en vag formulering om det allmännas bästa gå före skyddet av de allra svagaste och försvarslösa. Det är grymt, brutalt, okänsligt och inhumant. Och visar en total brist på förståelse av samhällets mest centrala uppgift.
Låt dem stanna.
Ola Sigvardsson
Chefredaktör