I går möblerades regeringen om efter Centerpartiets partiledarbyte. Ny miljöminister blir Lena Ek. Annie Lööf blir näringsminister, men byter portfölj med it-minister Anna-Karin Hatt; Lööf tar regionerna och Hatt tar energin. Eskil Erlandsson fortsätter som landsbygdsminister.
Många var förvånade, eftersom Lööf tidigare sagt att hon vill ha mer tid att vara partiledare än Maud Olofsson hade när hon var näringsminister.
Fast Lööfs val borde inte förvåna. Numera är alla partier, utom MP och V, överens om att tillväxten, jobben och välfärden är beroende av och bygger på företag och näringsliv. Näringsministern borde därför vara viktigare och ha mer inflytande än nästan alla andra ministrar.
Så har det dock inte sett ut. Under S-regeringarna 1994 till 2006 gjorde sju näringsministrar bleka insatser. Det förklaras av S traditionella misstänksamhet mot företag och övertygelse att politiker vet bättre än näringslivet vilka branscher som har framtiden för sig.
Men inte heller Maud Olofsson har gjort något stort avtryck som näringsminister. Att hennes uppenbart goda vilja inte har gett särskilt konkreta resultat har fyra förklaringar: De statliga bolagen (som flyttades till finansdepartementet efter valet 2010) har tagit tid, energifrågorna (som nu flyttas till it-ministern) har tagit tid, nya Moderaterna har motsatt sig alla förändringar som kan reta LO och finansminister Anders Borg har varit snål med pengarna. Av fyra hinder för en framgångsrik näringspolitik är alltså två undanröjda när Annie Lööf nu tar över.
Lööf lyfte fram tre viktiga reformer på näringspolitikens område:
? Mindre regelkrångel underlättar för företag. Eftersom många av de regler som borde luckras upp (till exempel Las) krockar med Moderaternas LO-skräck kan det bli svårt.
? Bättre möjligheter för företag att få riskkapital borde vara genomförbart, eftersom även S och MP vill ha förbättringar.
? Innovationspolitiken, det vill säga att forskningens upptäckter faktiskt omsätts i vinstgivande företag och affärsidéer. Sverige har en relativt låg avkastning på våra investeringar i forskning. Vi har många patent men få företag som lever på nya svenska idéer. Många politiker vill ändra på detta, men hittills har de kreativa förslagen lyst med sin frånvaro. Lööf kanske borde börja med en dejt med Jan Björklund?
Corren lägger till ytterligare två reformer:
? En rimligare maktbalans mellan facken och de små företagen vore önskvärt, men lär stoppas av M.
? Lägre skatter för företag (till exempel arbetsgivaravgifterna) skulle också vara rätt, men Anders Borg lär sätta stopp.
Det finns alltså mycket att göra för en bättre och mer borgerlig näringspolitik, men M och Anders Borg står ofta i vägen. Det är märkligt, eftersom välfungerande företag och näringsliv är grunden för de jobb och den tillväxt som M alltid hyllar.