Konflikten inom Kristdemokraterna är uppenbarligen värre än vad som tidigare kommit fram. Att före detta stabschefen och Göran Hägglunds närmaste man Henrik Ehrenberg vid jobbdatorn på regeringskansliet har totat ihop elaka smädelser mot Mats Odell och hans anhängare, och publicerat dem under pseudonymen "Ove Tove", skvallrar om moraliskt förfall.
Som stabschef var Ehrenberg länken mellan regeringskansliet och partiorganisationen. En sådan nyckelfigur måste alla kristdemokrater känna förtroende för. När han anonymt betedde sig som ett internettroll - Ove Tove har till exempel skrivit att riksdagsledamoten Annelie Enochson "går över andras lik" - blev han omöjlig som stabschef.
Ändå var det först efter att Expressen avslöjat Ove Toves verkliga identitet som Ehrenberg fick byta arbetsuppgifter. Då hade Göran Hägglund redan vetat i några veckor vem som låg bakom nätpåhoppen på KD:are som vill byta partiledare. Därför smetar Ove Toves smuts av sig på Hägglund.
Men kanske bör man inte förvånas över att en sådan här anonym smutskastningsskandal inträffar just i KD. Partirepresentanterna framstår ofta som alldeles särskilt hyggliga och eniga, och om pressen att visa upp ett städat, vattenkammat yttre är hård blir den anonyma trollrollen rimligen särskilt lockande.
Dessutom är KD det parti som har lidit mest av allianssamarbetet. Göran Hägglunds liberalisering av KD:s inställning till aborter och homoäktenskap var nödvändiga för att hålla ihop regeringen och uppskattade av många utanför partiet. Men KD är ändå inget alternativ för liberala väljare, samtidigt som partiet har tappat moralkonservativ dragningskraft.
Det är i denna klyfta mellan den liberala mittfåran och den "gammelkristdemokratiska" konservatismen som roten till partiledarstriden och Ove Tove-skandalen finns. Om KD ska ha en framtid måste de olika falangerna lära sig att leva med varandras olikheter. Partiet är för litet för att överleva en splittring.