De borgerliga partierna samlas nu kring Carl Bildt som ny svensk EU-kommissionär. Bakom Bildts kandidatur står folkpartiet, som hårdlanserar den förre moderatledaren. Fp-riksdagsmannen Carl B Hamilton säger att Bildt själv nu kandiderar, dock inte till "vilken post som helst".
Moderaterna verkar visserligen inte överförtjusta, men lär stödja Bildt, om uppslutningen kring hans kandidatur växer. Både kristdemokraterna och centern är försiktigt positiva till folkpartiets initiativ.
Carl Bildt vore emellertid inget lämpligt val alls som svensk EU-kommissionär. Förre moderatledaren är inte ideologiskt i fas med den svenska opinionen, och han är heller inte den internationella "storhet" som han ofta framställts som i Sverige.
Göran Persson har tidigare förklarat att den svenske kommissionären måste vara en socialdemokrat. Den socialdemokratiska inställningen är att en person ur det största och det regerande partiet skulle företräda väljarmajoriteten, medan en borgerlig politiker närmast skulle vara ett demokratiskt illegitimt val. Och det är viktigt att se valet av kommissionär i ljuset av väljarnas preferenser -- men det perspektivet talar i själva verket varken för den nuvarande kommissionären, socialdemokraten Margot Wallström, eller för moderaten Carl Bildt. I denna fråga duger inte den konventionella vänster-högerskalan som måttstock på ideologisk lämplighet.
Det är inte hans moderata partibeteckning som ideologiskt talar emot Bildt, utan hans EU-politiska hållning.
Carl Bildt är uttalad förespråkare av en fortsatt centralistisk utveckling av Europeiska unionen. Han är en öppen anhängare av ett Europas förenta stater. Därmed befinner han sig på den förlorande sidan i de två senaste EU-valen i Sverige, folkomröstningen om EMU och nu senast valet till EU-parlamentet. Vid båda dessa tillfällen markerade de svenska väljarna tydligt att de inte vill att mer makt överförs till den överstatliga nivån i EU.
Det skulle se sällsynt märkligt ut att till svensk EU-kommissionär utse en politiker som företräder en hållning som de svenska väljarna med eftertryck underkänt. Det vore direkt demonstrativt och demokratiskt utmanande.
Också Margot Wallström företräder en liknande, federalistisk hållning. Därför borde egentligen en politiker som är för EU, men som samtidigt inte vill låta EU-makten växa för mycket, utses till kommissionär. Leif Pagrotsky, som för övrigt tid-igare varit aktuell för posten, vore till exempel ett namn mer i fas med svenska folkets hållning till EU. Men Wallström är samtidigt populär även bland EU-kritiska socialdemokrater.
Traditionellt har EU-kommissionen varit en bastion för mer överstatlighet; dess institutionella roll är rent av att verka för framflyttning av Brysselmakten. Men just därför skulle det vara uppfriskande om Sverige utsåg en kommissionär som faktiskt har örat också mot den folkliga opinion (även i stora delar av resten av EU) som vill se mindre överstatlighet. Elitismen i kommissionen skulle behöva en dos av sådan "folklighet". Det behövs i varje fall inte mer av den högdragna elitism som Carl Bildt personifierar.
Men Bildt vore inte bara ett EU-ideologiskt utmanande val. Hans i Sverige förmodade internationella "storhet" skulle inte hålla måttet i Bryssel. Den nationalistiskt färgade stoltheten över Carl Bildt kände inga gränser när dåvarande moderatledaren agerade fredssamordnare i Bosnien under några år på 1990-talet. Hans insatser var emellertid mer omskrivna i svenska medier än reellt upplevda på "marken" i Bosnien.
Som FN-tjänsteman i Kosovofrågan i slutet av 90-talet blev Bildt snabbt överspelad av internationellt tyngre aktörer. Den internationella "insats" som Bildt därefter blivit uppmärksammad för har gällt hans engagemang i styrelsen för ett oljebolag som varit inblandat i inbördeskriget i Sudan.
Detta dåliga omdöme räcker i sig för att diskvalificera Carl Bildt som EU-kommissionär.