För vilken gång i ordningen diskuteras nu i medierna om det eventuellt kommer att bildas ett kvinnoparti.
Annika Barthine, tidigare gift med statsministern, trädde fram som frontfigur för de feministiska nätverksambitionerna i tv häromkvällen.
Fast Barthine ville inte använda beteckningen "feminist". Jämställdhetsfrågorna kan inte lösas genom att vi delar upp oss i män och kvinnor, påpekade hon insiktsfullt. Men det är samtidigt precis vad förra statsministerfrun och hennes meningsfränder - de flesta gamla, välbekanta namn i sammanhanget - gör.
I ett debattinlägg tillskriver Annika Barthine de kvinnliga nätverken unikt samhällsomdanande egenskaper: "De utgör i dag en lika stor kraft som när forntidens kvinnor i Grekland gick samman i kärleksstrejk för att stoppa kriget", heter det. Barthine anlägger också ett besynnerligt genusperspektiv på de vanliga politiska partiernas problem. Att dessa har svårt att behålla sina medlemmar och rekrytera nya skulle bero på att de en gång startades av män. Är det alltså bara kvinnor som lämnar partierna?
Hur den moderna, svenska politiska motsvarigheten till antikens kärleksrevolution skall organiseras får vi heller inget begripligt besked om. I tvdebatten förnekade Barthine kategoriskt att det skulle bildas ett parti - samtidigt som hon dock lämnade en liten öppning. Hon kunde ju inte veta om några andra i det så kallade nätverket tycker och bestämmer sig för något annorlunda.
Vagheten, antydningarna kittlar intresset, syftar till att upprätthålla den fortsatta, för projektet livsviktiga mediala uppmärksamheten. Det är egentligen smått otroligt att det kan bli så mycket ståhej kring en anrättning som hunnit ställas fram på bordet ett par gånger det senaste decenniet, för att sedan alltid åka tillbaka in i frysen.
Men det beror naturligtvis inte enbart på skicklig pr-orkestrering, inte enbart på att personer som Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström och förstås den eviga Gudrun Schyman har så goda försänkningar i opinionsbildarkrets-ar. Det beror givetvis också på att jämställdhetsfrågorna faktiskt och med all rätt engagerar många, och då inte bara kvinnor. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män består. Inte minst näringslivet ligger långt efter när det gäller att låta kvinnor komma fram, även om yngre kvinnor i företagsvärlden tycker sig märka en viss attitydförändring.
Om de regelbundet återkommande diskussionerna om ett kvinnoparti fungerar som en blåslampa för ökad jämställdhet fyller de för all del en viktig funktion. Men om däremot dessa planer också skulle förverkligas, kan man i själva verket befara att effekten blir den rakt motsatta.
Man kan utan vidare konstatera att ett feministiskt parti skulle ha en klar vänsterframtoning. I en mening ligger i och för sig genusdimensionen vid sidan om den traditionella vänster-högerdimensionen. Men i sitt svenska sammanhang formuleras frågan likväl i omisskännliga vänstertermer. En Gudrun Schyman eller en Margareta Winberg kommer knappast att locka några borgerliga kvinnor.
Och det är väl just det som också visar på projektets orimlighet: kvinnor utgör inget enhetligt kollektiv, de är lika uppdelade som männen är utefter vänster-högerskalan. När några politiska och mediala kändisar kollektivanslut-er halva befolkningen till sin egen karriärtripp förolämpar de därför i själva verket den mångfald som kvinnorna utgör.
Hur representativa är de som gör anspråk på att tala för alla kvinnor? Annika Barthine säger sig vilja föra ner diskussionen på ett vardagsplan, vilket i sig är välkommet. Hon säger att ojämställdheten skapas av alla de saker som kvinnor måste göra, städa, tvätta, jobba, hämta och lämna på dagis, tänka på familjen. Allt detta är saker som kvinnor - och män! - gör i dag. Att "tänka på familjen" torde faktiskt vara en självklarhet för de flesta kvinnor - och, återigen, för de flesta män. Uppmaningen till kvinnorna att vägra göra allt detta är destruktiv.
Men det är samtidigt ett obestridligt faktum att många familjer lever under en svår press, med för mycket att göra. Från detta konstaterande kan och bör en diskussion om familjernas levnadsvillkor i det moderna Sverige starta. Vänsterfeminismen är blind för det ansvar som dess eget perspektiv haft för att vi hamnat i denna situation. Därför har den heller inte mycket av värde att tillföra en sådan diskussion.