Samhället skickar dubbla signaler till småbarnsföräldrar: Å ena sidan är förskolan frivillig. Å andra sidan predikas ständigt hur oerhört viktig den är, att barn som inte går i förskolan riskerar att hamna ohjälpligt efter.
Corren har beskrivit problemet med dessa dubbla budskap, och varnat alliansregeringen för att omedvetet anamma en socialdemokratisk förskoleretorik som är direkt antiliberal.
1934 skrev makarna Myrdal "Kris i befolkningsfrågan", där de argumenterar för att samhället genom förskolor ska ta över den sociala och pedagogiska fostran av barnen från föräldrarna. Målet var ytterst att fostra barnen i kollektivism.
Det var dock kvinnokampen som låg bakom den kraftiga utbyggnaden av förskolan under 70- och 80-tal. Då stod alltså inte barnens fostran i fokus, utan föräldrarnas - framförallt mammornas - behov av barnomsorg för att kunna arbeta.
Under valrörelsen 1998 lovade Göran Persson maxtaxa i barnomsorgen, och tog upp stafettpinnen efter makarna Myrdal. Propositionen är en hyllning till förskolans pedagogiska innehåll, och varnar för att barn som inte går i förskolan kommer sämre rustade till skolan.
I dag diskuteras nästan uteslutande barnets rätt till förskola och hur avgörande förskolan är för barns utveckling. Argumentet att förskolan ska ge föräldrarna möjlighet att förvärvsarbeta hörs bara när nattomsorg är på tapeten (kanske är fixeringen vid pedagogiskt innehåll en förklaring till varför nattomsorgen är eftersatt - barn som sover lär sig inget).
Att S glatt flyttar huvudansvaret för barns fostran och utveckling från föräldrarna till samhället förvånar inte. Det märkliga är att alliansregeringen traskar i Myrdals fotspår: Mer kunskapsfokus i förskolan och hårdare pedagogiska krav på andra omsorgsgivare pekar ut en riktning som leder mot obligatorisk förskola.
Men i går gav förskoleminister Nyamko Sabuni Corren ett lugnande besked: Det blir inget förskoleobligatorium. "Till skillnad från oppositionen tror vi borgerliga på valfrihet och mångfald", säger hon.
Samtidigt säger hon att förskolan blir allt viktigare eftersom barn som inte går där kommer efter i skolan, och att en 2-3-åring inte ska behöva lida (=få färre timmar på förskolan) för att mamma får ett nytt barn. Hon upprepar att barn i "utsatta områden" får bättre livschanser med en bra förskola.
Visst kan förskolan vara en hävstång för barn från en torftig miljö. Men betyder det att civilingenjören som planerar en lång pappaledighet ska tänka om, för att hans barn inte ska "komma efter", eller att läkaren som är mammaledig från jobbet där hon annars ständigt jobbar övertid ska skicka storasyster, 2 år, till förskola så att hon slipper "lida"?
Alliansen ska sträva efter högsta möjliga kvalitet i förskolan, men borde dra ned på pekpinnarna om hur illa det går för barn som inte går där. Dels för att de rimmar illa med valfrihet och mångfald, dels för att föräldraansvar förutsätter att föräldrar tillåts och vågar ta ansvaret.