Socialdemokraterna och de konservativa i EU-parlamentet gick samman och stoppade debatten om porr och prostitution. Detta var ett riktigt uselt agerande i en fråga betydligt viktigare än många av de nulliteter parlamentet ägnar sig åt.
I början av april i år lyckades den svenska EU-parlamentarikern Marianne Eriksson (v) få med sig parlamentets kvinnoutskott på ett förslag till åtgärder mot pornografi och prostitution inom unionen. Förslaget innehöll en rad åtgärder, somliga väl genomtänkta och väl värda att både diskutera och omsätta i praktiken medan andra var mer präg-lade av önsketänkande.
Som helhet förtjänade dock Erikssons förslag en rejäl debatt i parlamentet. Men de konservativa och socialdemokraterna hindrade alltså att frågan ens hamnade på dagordningen.
Det är ingen kvalificerad slutsats att här har än en gång den manliga strukturen, den manliga hierarkin, slagit till med grymt olyckliga konsekvenser för dem som med Marianne Erikssons förslag kunde ha sluppit att nyrekryteras till porr- och prostitutionsträsket.
De som lade hinder i vägen för debatten förklarade sin inställning med att framhålla att deras respektive grupper inbördes var splittrade i frågan. En ursäkt lika genomskinlig som de tvångsrekryterade bordellflickornas negligéer. Om det finns splittring i en så djupt mänsklig fråga som den om porr och prostitution är det oerhört viktigt att debattera den.
Porrindustrin tjänar grova pengar på kvinnor, men även på män och i värsta fall barn. Ibland döljs de smutsiga affärerna bakom mer respektabla fasader och det förekommer att porrmogulernas företag börsnoteras. Detta var en av de saker Marianne Eriksson ville ha förbud mot.
Prostitutionen omsätter också den mycket stora summor. Bakom handeln med kvinnokroppar finns samvetslösa hallickar och profithungriga kvinnoföraktare. I vissa länder, exempelvis Nederländerna, är prostitutionen numera helt legaliserad.
För de konservativa och socialdemokratiska falangerna i EU-parlamentet är dessa sakernas bedrövliga tillstånd tydligen inget alarmerande. De anser inte att kvinnoförnedringen ens är värd att ta upp, och än mindre anser de det vara sin plikt att övertyga prostitutionens tillskyndare om att de har fel, att det är en grov underlåtenhetssynd att stillatigande acceptera att unga flickor hänvisas till en tillvaro där de är var mans egendom och drogberoendet väntar bakom hörnet.
Det är eländigt att gömma sig bakom skillnader i kultur och traditioner, vilket uppenbarligen de gör som förhindrar att frågan om pornografi och prostitution debatteras på ett seriöst sätt i EU-parlamentet. Prostitutionen kan inte legaliseras genom att godta att i vissa länder är det mer eller mindre naturligt för vilken man som helst att köpa sex.
Prostitution är inget annat än ren handel med kvinnors kroppar, utnyttjande av kvinnors sociala och ekonomiska underläge. Ytterst få, om ens någon kvinna skulle utsätta sig för förnedringen att stå till sexuell tjänst åt vem det vara må, bara han betalar. Inte om det fanns något som helst realistiskt och uppnåbart alternativ.
Inför valet till EU-parlamentet i juni i år är det klokt att utforska vilka på valsedlarna som var med och bildligt talat stoppade Marianne Erikssons förslag i papperskorgen.
Den som tycker att det är mer angeläget att debattera och motarbeta porr och pornografi, än att diskutera gurkstorlekar, snus och andra bagatellartade ämnen bör inte rösta på kandidater som blev bromsklossar i den här frågan.