S-ledaren var först upp i talarstolen, och de hysteriska applåderna så fort han hämtade andan visade att S-ledamöterna ville manifestera stöd. För det kan knappast ha varit det han sade de applåderade. Liksom i skuggbudgeten vände sig Juholt bort från både sin tidigare vänsterretorik och från budgetens faktiska bidragslinje, och försökte låtsas som om han står för en traditionell folkhemspolitik med samhällsinvesteringar och samverkan mellan stat, näringsliv och akademi.
Bubblan sprack när Fredrik Reinfeldt pekade på skuggbudgetens bidragsinriktning. Då blev Juholt upprörd och började viska och väsa om omoralisk sjukförsäkringspolitik. På samma sätt viskade/väste han till Jimmie Åkesson att SD är "borgerliga", strax efter att han hållit med Åkesson om att regeringens arbetskraftsinvandring är ren "lönedumpningspolitik". Juholts knep för att hantera minerade områden - moral, bidrag, samt eventuella politiska paralleller mellan S och SD - är uppenbarligen att viska och väsa. Även om man måste beundra att S-ledaren överhuvudtaget kunde debattera denna dag, så gav det frenetiska applåderandet, diskrepansen mellan retorik/politik och viskväsandet intrycket av en snart före detta partiledare.
Samtidigt visade den samlade oppositionen upp en djup splittring. Juholt och Åsa Romson tog förvisso inga repliker på varandra, men annars var det knivar i ryggen som gällde. Lars Ohly anklagade Juholt för att ha en borgerlig skattepolitik, och sade att S är "regeringens släpankare". Med Romson drog Ohly upp meningsskiljaktigheter från när det fortfarande fanns ett rödgrönt samarbete, och partiledardebatten kändes plötsligt som att tjuvlyssna på ett par som har gått igenom en osedvanligt smutsig skilsmässa. Jimmie Åkesson attackerade Romson för att människor utanför Stockholm inte har råd att leva med Miljöpartiets politik, och Jan Björklund sammanfattade: Alliansen är det enda tänkbara regeringsalternativet i dag.
Men de borgerliga partierna och S, V och MP har ett gemensamt problem: De måste vässa sina argument gentemot SD. Jimmie Åkesson ägnade i går sitt anförande åt invandringspolitik, och han förklarade med faktahänvisningar och utan rasistiska slagord varför SD vill minska invandringen. Bara Ohly och Hägglund tog replik, och ingen av dem gjorde det övertygande. Ohly morrade om "cyniskt och vidrigt", Hägglund anklagade Åkesson för att prata om "vi och dem".
Det duger inte. När Åkesson är saklig och rabblar siffror från Boverket, Skolverket och socialbidragsstatistik så krävs det att de andra partierna har genomtänkta motargument och inte bara avståndstagande att komma med.
Debattens minst populistiska var för övrigt Jan Björklund. Att i dessa dagar hålla ett brandtal för svensk anslutning till euron förtjänar både tapperhetsmedalj och dumstrut.