Moderatledaren Fredrik Reinfeldts taktik går ut på att erövra mitten i politiken, för att kunna erövra makten i valet om knappt två år. Men för att nå dit måste Reinfeldt först erövra moderaterna.
Valet i helgen av ny ordförande för ungmoderaterna blev en påminnelse om att det är långt ifrån säkert att Reinfeldt kommer att lyckas. Hans taktik, omorienteringen av moderaterna in mot mitten, har betecknats som genialisk av statsvetare och andra kommentatorer. Taktiken vilar dock på bräcklig intern grund.
Moderata ungdomsförbundets nyvalde ordförande citerade ur den starkt välfärdsstatskritiska skrift som Fredrik Reinfeldt gav ut för drygt tio år sedan. I den dömer den blivande moderatledaren ut välfärdsstaten som både "omöjlig" och "omoralisk". Man kan vara säker på att socialdemokraterna kommer att citera lika flitigt ur denna skrift i valrörelsen.
Reinfeldt kan därmed sägas ha två stora problem: det ena är hans tidigare idéer, och det andra är att dessa idéer alltjämt omfattas av tongivande krafter inom hans eget parti.
Konfronterade med sina tidigare åsikter kommer moderatled-aren i sin sedvanliga, ödmjuka stil förklara att han lärt och mognat. Men om Reinfeldt får ägna en hel valrörelse åt att distansera sig från sitt förflutna kommer han oundvikligen att hamna i en olyckligt defensiv sits. Risken är att han därmed också kommer att framstå som svajig och opålitlig, precis som när han häromveckan delvis backade från förslaget om sänkta nivåer i socialförsäkringarna.
Därtill torde Fredrik Reinfeldts trovärdighetsproblem komma att förvärras ännu mer om det dessutom står klart att han inte har hela sitt parti med sig. Ungmoderaternas avståndstagande från partiledningens mittenorientering kan inte avfärdas som någon marginell företeelse. Moderata ungdomsförbundet har de senaste decennierna utgjort ett växthus för såväl idéer som påverkat partiets politik som för dess ledarkader. Så fungerar för övrigt de flesta partiers ungdomsförbund.
Moderaternas "gråkonservativa" fotfolk, inte minst ute i landsorten, må utgöra en större skara än de intellektuella högerliberalerna i ungdoms- och studentförbunden, men det är de sistnämnda som länge varit idémässigt tongivande. Högerliberal kritik av det slag som nye Muf-ordföranden nu framför, har nyligen också formulerats av ingen mindre än förre partiledaren Carl Bildt.
Om Fredrik Reinfeldt skall lyckas med sin taktik och få den nya moderata profilen att framstå som trovärdig, måste han neutralisera högerliberalerna. Men det är lättare sagt än gjort.
Huvudproblemet för Reinfeldt är att hans omorientering inte utgår från någon djuplodande ideologisk omprövning av partiets trossatser, utan mer än något annat är följden av ett taktiskt konstaterande att man inte vinner val på att prata om ett radikalt, liberalt systemskifte. Moderaterna har så att säga skjutit frågan om systemskiftet på framtiden, för att under tiden ha en chans att åstadkomma ett maktskifte.
Prioriteringen är i och för sig riktig, men underlåtenheten att göra upp med den högerliberala utopin hotar samtidigt att skjuta den nya linjens trovärdighet i sank. Så länge en sådan uppgör-else uteblir kommer högerliberalerna inom partiet alltid att kunna hävda att det i själva verket är de som står för den rätta, moderata hållningen, och därmed underminera ledningens försök att presentera en ny bild av partiet.
Å andra sidan är högerliberalismen i sina delar också en positiv förändringskraft, utan vilken moderaterna skulle riskera att bli alltför grått utslätade. Det handlar därför om en balansgång. Mot den sortens dogmatiska, samhällsomstörtande nyliberalism som moderata ungdomsförbundet förordar måste moderatledningen i alla händelser dra en övertygande skarp gräns.