Men viss förvirring verkar råda kring vad heteronormativitet är. Min gissning är att det beror på att få av dessa skribenter har sett normen från utsidan.
Det har jag - så låt mig berätta:
Som barn var jag övertygad om att Tintin och Kapten Haddock var ihop.
Två ogifta män som reste och levde tillsammans i vått och torrt. Kunde det bli tydligare?
När jag berättar om dessa tidiga läsupplevelser för mina heterovänner blir det alltid stora skratt. Det är ju så uppenbart - för dem i alla fall - att jag har haft fel bruksanvisning. Det finns nämligen en sådan och den är heterosexuell.
Heteronormativiteten gör också att en homosexuell man inte förväntas gilla fotboll och hockey. Är man annorlunda på ett sätt, så får man faktiskt se till att vara det även på andra, tycks heterologiken vara.
I stället förväntas homosexuella män gilla glitter, schlager och glamour.
Men jag och många andra homosexuella är rätt ointresserade av schlager och går gärna på match.
Är man homosexuell så förväntas man ständigt vara på ett visst sätt.
Inte på grund av kön, klass, yrke eller politisk hemvist - utan på grund av sin läggning. Heteronormativiteten gör att den överskuggar andra personlighetsdrag.
Kanske är det festligaste exemplet på heteronormativitet att katolska kyrkan länge inte hade något förbud mot kvinnlig homosexualitet.
Kvinnor, så resonerade man, kunde ju inte penetrera varandra - så någon sexualitet värd att förbjuda fanns liksom inte. Snacka om heteroperspektiv.
Man kan förstås hävda att det är omöjligt att avskaffa heteronormativiteten. Precis som det är omöjligt att avskaffa kategorin kön - oavsett hur många villospår den för oss in på. Den är som ett par glasögon som sitter fast inne i hjärnan, åtminstone på många av oss. I hundens ögon är allting annat hund, skrev en gång en fransk pjäsförfattare.
Just därför bör vi ibland stanna upp och fundera på vilket perspektiv på världen det är vi tar för givet. Och det gäller inte bara sexualitet.