Min vän Deogratias, själv föräldralös vid tolv års ålder, tog tillsammans med två äldre syskon hand om sina yngsta två syskon. Trots deras utsatta situation tog de sig också an grannpojken - som var helt ensam. Jean-Marie äter fortfarande middag hos dem när han inte har någon själv.
I Sverige - där även en fattig familj lever i välstånd jämfört med Rwanda - sitter 250 ensamkommande flyktingbarn och väntar på att någon ska ta sig an dem (DN Debatt 4/8).
Man kan naturligtvis inte jämföra rakt av. Dessa barn är främlingar, talar inte svenska, har kanske traumatiska upplevelser bakom sig. Många av dem är tonåringar. Tänk om de är stökiga?
Det finns också andra skillnader. I Sverige utgår ersättning från kommunen till värdfamiljen, i Rwanda måste man dela med sig av det lilla man själv har.
Köerna i vårt land är långa för att adoptera ett spädbarn - svenskt eller utländskt. Men asylsökande 13-åringar vänder vi ryggen. Det är både stötande och besynnerligt.