Regeringen stramar upp reglerna för sjukpenningen.
Bland annat införs en tidsgräns på ett år, med möjlighet till förlängning i max 18 månader. Vid en förlängning sänks ersättningen från 80 till 75 procent och samtidigt ändras beräkningsgrunden för sjukpenninggrundande inkomst.
Senast efter tre månader ska den sjukskrivnes arbetsförmåga prövas mot andra arbetsuppgifter och efter sex månader mot den övriga arbetsmarknaden. Därtill införs en rehabiliteringsgaranti och en skatterabatt för den som anställer långtidssjukskrivna.
Syftet med förslagen är att förhindra att sjukskrivningarna "rullar på", utan struktur och uppföljning.
Avsaknaden av struktur och uppföljning har bidragit till de skenande svenska sjukskrivningstalen. Och även om de inte ligger på världsrekordnivå längre är de många, långa och passiva sjukskrivningarna - ofta utifrån luddiga diagnoser - fortfarande vanliga.
Det största problemet i dag är dock den dryga halv miljon som lever på sjuk- och aktivitetsersättning. Förtidspension fungerar ofta som en slutstation efter en längre tids sjukskrivning och bland dagens förtidspensionärer finns olyckligtvis många unga.
Det höga antalet sjukskrivningar och förtidspensionärer kostar samhället stora summor.
Men de verkliga förlorarna är de sjukskrivna och de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning - varav många alltså är unga och både kan och vill jobba.
Därför är det positivt att reglerna för sjukpenningen ses över.
Förslagen har liknats vid både morötter och piskor. Och när det gäller morötterna har väl socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrson (m) lyckats förmedla vad buskapet handlar om:
Att bättre ta tillvara de sjukskrivnas arbetsförmåga, även om den bara uppgår till några procent. Vilket är positivt för deras självförtroende.
Men det handlar också om att göra det mer attraktivt att anställa personer som har varit sjukskrivna länge.
När det gäller piskorna är budskapet inte lika tydligt.
För någon som är sjuk inverkar den femprocentiga sänkningen av sjukpenningen efter ett år av sjukskrivning sannolikt inte på hans eller hennes möjligheter att ta sig ut på arbetsmarknaden igen. Och en relevant fråga i sammanhanget är ju om arbetsgivarna vill ha tillbaka en medarbetare som fortfarande är sjuk.
De som möjligtvis kan påverkas av en sänkning av ersättningen är de som har arbetsförmåga och av någon anledning ändå är sjukskrivna. Som kanske har hamnat i konflikt på jobbet, som inte trivs med hur arbetet leds och fördelas, som har personliga problem eller som genomgår en kris. Och de antas vara ganska många i dag.
Men om det nu är den här kategorin som regeringen vill komma åt - är en sänkning av sjukersättningen, som även drabbar de som faktiskt är sjuka, rätt väg att gå?
Vore det inte i så fall bättre att se över de mekanismer som gör att så många stannar på jobb som de inte trivs med? Eller att riktlinjerna för sjukskrivning stramas upp så att de som faktiskt inte är sjuka inte heller sjukskrivs?
Med en flexiblare arbetsmarknad och tydligare regler och uppföljning av sjukskrivningarna hade de piskor som regeringen nu föreslår förmodligen varit överflödiga.