När får vi se någon slags avslutning på de till synes evigt upprepade bevisen på klantighet och allmän oförmåga på utrikesdepartementet? Borde man inte kunna lägga det där till handlingarna? Det önskar nog de flesta, och inte minst departementets personal. Men deras chef ser nogsamt till att pinsamheterna fortsätter. Utrikesminister Laila Freivalds beslöt ju häromdagen att inleda en ny pr-strategi: istället för att vägra uttala sig om UD:s agerande med hänvisning till den pågående utredningen satte hon sig att intervjuas. Kanske räknade hon med att det skulle bli någon slags avrundning av hela historien. Men där tog hon miste. I ett utslag av öppenhjärtighet förklarade hon att hon vid tiden för de första larmen i julas inte visste vad Phuket var för något. Det hade hon kunnat hålla inne med. Bilden av henne som ignorant och okunnig tonade upp sig lika tydligt som någonsin tidigare. Varje svensk ska naturligtvis inte behöva veta var denna populära semesterort ligger, men en utrikesminister bör ha det klart för sig. Om inte annat för att namnet rimligtvis har förekommit i de rapporter från den svenska ambassaden i Thailand som Freivalds förutsätts bekanta sig med.
Inte blev det bättre av att Freivalds snabbt försvann från medialjuset och vägrade låta sig intervjuas vidare efter detta klavertramp. Och när hon åter stack fram huvudet var det för att leverera en bortförklaring så krystad att hon åter hade gjort sig själv en tjänst om hon hade avstått. Nu kan förstås hävdas att detta ju bara är Freivalds och att man måste hålla hennes dumheter och hennes departement isär. Jo, om så väl vore. Ett parodiskt exempel på hur det kan hållas isär gavs av den senaste uppgiften kring UD:s krisberedskap. Det visar sig nämligen att man tagit intryck av kritiken mot att man inte har haft någon katastrofövning sedan 2001. I torsdags hade man äntligen en sådan övning -- utan att utrikesministern eller pressekreteraren eller kabinettssekreteraren deltog!
Freivalds förklaring till detta är att den politiska ledningen inte har något operativt ansvar. Alltså behövdes inte deras närvaro. Det är en närmast otrolig inställning. Det betyder, om man skall ta Freivalds på orden, att det inte spelade någon som helst roll att hon dröjde mer än ett dygn med att visa sig på jobbet efter att katastroflarmet gick om tsunamin i julas. Hon hade lika gärna kunnat stanna hemma till nyår eftersom hon inte anser sig ha något operativt ansvar i krissituationer. Nej, kvaliteten på ett enskilt departement kan inte bedömas separat från dess politiska ledning, hur kompetent personalen än må vara. Om statsrådet ifråga inte anser sig behöva utöva chefsskap i en krissituation, då ligger en lam hand över hela organisationen.
Det är nog nu. Freivalds bör avgå.